Recension: Uusi Eden

Det nya Eden lånar från Shakespeare och tidens politik – musikalisk komedi glänser med skådespelare och humor

Den apokalyptiska musikalkomedin New Eden för historien om Julius Caesar till Helsingfors efter atombomben. Men vad i hela friden äter de där?

Finns det en plats för teater och kultur efter världens slut? Och finns det plats för det nu? Uusi Eden, som kan ses på Studio Pasila och utspelar sig i det post-nukleära Helsingfors, är på vissa ställen en ganska direkt kommentar till den nuvarande regeringen och antikulturella policyer. Huvudkaraktären och antihjälten i pjäsen heter redan Petteri (Miiko Toiviainen), och han är föräldralös.

De tidigare teatermedlemmarna har fortsatt sina liv i välbekanta backstages. Efter världens slut kommer invånarna i det nya Eden att ha samma slags apatiska acceptans av situationen som de har nu mitt i klimatkrisen: så är det och så går det, det finns inget annat vi kan göra. Med ett undantag.

Alla andra har sina egna roller och uppgifter, förutom Sonja (Anna-Sofia Tuominen), som känner sig värdelös. Han skulle till och med vilja agera lite tvångsmässigt och därigenom få mening i sitt liv, men det är inte tillåtet. Gruppens ledare, mamma (Tiina Peltonen), vill att alla ska fokusera på produktivt arbete. Mantrat är kärlek och harmoni, och ordens motsättningar kompletteras av välbekanta handgester. Men revolutionen går framåt när en pizzabud vid namn Petteri hittas i ruinerna av Tripla köpcentrum, som trots sin rädsla för konflikt är beredd att göra ett fruktansvärt jobb för att vinna Sonjas popularitet.

Sonja vill framföra William Shakespeares pjäs Julius Caesar, men hela New Eden följer också Shakespeares handling. Precis som kackerlackor är svek, kärlek och maktkamper eviga och motståndskraftiga mot en kärnvapenbomb. Till skillnad från råttor, verkar det som, om du trodde att de efter världens slut skulle äta linjesvansar, hade du fel.

Trots de fruktansvärda händelserna erbjuder New Eden framför allt komedi, glädje och eskapism, ibland ironiskt och ibland cyniskt. Den snabba och lekfulla prestationen kräver en energisk ensemble, och den har en sådan. Utöver ovanstående stjäl Niki Rauténs livliga Tuisku till exempel publikens uppmärksamhet många gånger.

Förutom regi ansvarar Juho Mantere även för manuset och, tillsammans med kompositören, arrangören och dirigenten Henri Lyysaari, även för låttexterna. Kanske är det tack vare skaparna eller att låtarna är skrivna direkt på finska, men texterna i New Eden känns kvickare och mjukare på många ställen än i översatta musikaler. Därför är det synd att för vissa artister gör musikens dån det svårt att höra texterna. Ett något tystare ackompanjemang skulle fungera bättre.

Kostymdesignern Riina Leea Nieminen förtjänar ett särskilt tack för karaktärernas mångsidiga och uppfinningsrika återanvända kläder. Särskilt mammas varierade kläder var fantastiska.

New Eden är en samproduktion mellan Helsingfors stadsteater och Q-teatteri. Det finns kraft i samarbete, eftersom föreställningen lyckas utnyttja bådas styrkor, såsom City Theatres musikaliska expertis och Q Theatres kreativa galenskap, vilket gör även det ovanliga vardagligt och vice versa.

Recension på Apu-tidningens webbplats.