Recension: Once (på svenska)

Det första att säga är att Jakob Höglund på kort tid har skjutit i höjden och blivit en av de bästa regissörerna i Finland, åtminstone enligt mina mått. Först var det den minimalistiska och underbara Sommarboken i Lillan, sedan kom den häpnadsväckande Kalevala på Åbo Svenskan (som borde ha setts mer än två gånger) och sedan i höst den fantastiska kabarén på Åbo stadsteater. Och nu denna musikal på Once Lilla Teatern. Också mitt i prick. Det är underbart att se vilken riktning konstnärlige ledaren Höglund, som började på Lillan för ett år sedan, tar teatern. Och vilken typ av regi han kommer att se i framtiden. Jag ska titta på dem alla.

Once var en stor musikalsuccé på Broadway och i London. Nu hade vi en nordisk premiär i Finland. Personligen har jag bara sett filmversionen som släpptes 2007, så den är inte särskilt färsk i mitt minne. Följeslagaren såg denna musikalversion med en något annorlunda handling i London någon gång runt 2011-12 och gillade den mycket (och förstås denna också). Once , som utspelar sig i Dublin, är en något självbiografisk musikal komponerad och skriven av irländaren Glen Hansardoch tjecken Markéta Irglová. Den skrevs som en pjäs av Enda Walsh, baserad på en film skriven av John Carney. Texten har översatts till svenska av Annina Enckell och texten av Tobias Zilliacus.

Pjäsen följer utvecklingen av den komplexa relationen mellan en gatumusikant och en dammsugarpojke (Tuukka Leppänen) samt en flicka med invandrarbakgrund (Emma Klingenberg), som möts av en slump. Pojken är lite vilse med sitt liv, hans flickvän har flyttat till Amerika och deras relation är obearbetad. Flickan är inte helt fri heller, hennes man har flyttat tillbaka till Tjeckien och en liten dotter bor hemma, hos sin mamma och den tjeckiska gemenskapen. Ändå är attraktionen till den andre stark, och även om slutet på musikalen fortfarande är öppet, finns en varm optimism kvar om allt. Kanske förstår de varandra, kanske inte. I verkliga livet hamnade paret i ett förhållande efter att filmen gjordes, om än bara för att göra slut senare. Musik är limmet som lockar flickor och pojkar och omsluter allt. Musikexperterna Eeva Kontu och Joonas Mikkilä har varit involverade som musikaliska rådgivare.

Tuukka Leppänen lärde sig både gitarr och svenska för rollen, och båda är flytande. Han har utmärkt sig i åratal som en utmärkt karismatisk (musikalisk) skådespelare, och vi kommer att se honom på scen även denna gång. Emma Klingenberg är en främmande artist för mig (jag har sett henne i Svenskans The Play That Goes Wrong), men en underbart fräsch och vackert röstad artist. Hans envisa och produktiva flicka är en bra kontrast till Leppänens något envisa son.

Som koreograf vet Höglund hur man kombinerar kroppsrörelse och rörelse på ett fint sätt. Detta återspeglades också underbart i Kalevala på ÅST. I centrum av allt detta finns artisterna som rör sig smidigt och smidigt med sina instrument. En grupp på tolv personer ingår i scenografin (vilken uppfinningsrik dammsugarverkstad eller musikaffär!) och nästan alla är på scen under hela föreställningen. Skådespelarna är avslappnade, oansträngda och uppriktigt glada när de spelar och sjunger irländsk musik med tjeckiska kryddor. Lätt rullande melodier och ibland vemodigt vemodiga, ibland rytmiskt nästan rockiga rallies – det finns plats för en stor variation av musik på två och en halv timme. Lite speed metal också!

Även om inget hemskt händer i berättelsen, bara vagt svammel och gnäll om huruvida man ska vara det eller inte, lyckas prestationen ändå fascinera. Just i den skickliga vävningen av musiken som en del av framförandet. Koreografens handavtryck är så nära involverat i allt som görs på scenen.

Dessutom gillade jag verkligen hur de små sidokaraktärerna får sitt eget utrymme och sin egen berättelse hörd. De bästa av dessa var den roliga bankchefen (Alexander Wendelin), Andrej (Santeri Helinheimo Mäntylä), som drömmer om större karriärer, och den maniske trummisen Svec (Kalle Ruusukallio). Billy, musikhandlaren spelad av Robert Kock, är också en sympatisk och älskvärd karaktär även i all sin mörker. Jag måste också nämna den lätt melankoliska dammsugarpappan (Joachim Wigelius).

Instrumentutbudet är enormt och de byts också ut i realtid. Och hur fint artisterna rör sig med sina instrument! Den här gruppen är en riktig multiinstrumentalist, och dessutom bra sångare. Antero Mansikkas ljuddesign är mycket organisk; Havets ljud kan frambringas på scen antingen genom att slå på plywoodväggarna med händerna eller genom att röra bälgen på ett dragspel. Och naturligtvis kan regn också skapas ganska lätt. Allt fungerar. Belysningen baserad på Ville Aaltonens färgskiftande lysrör är också utmärkt.

Sven Haraldsson är tydligt förtjust i plywood som fast material. Sommarbokenhade plywoodlådor, och i pjäsen Män kan inte våldtas i tidig höst endast plywoodväggar, som nu är fallet. Du behöver egentligen inte det om andra saker spelar huvudrollen. Som här musiken, instrumenten och musikerna. De ljusa plywoodväggarna har krokar för musikinstrument. Haraldssons kostymer är också jordnära; Jeans och flanell, en t-shirt, mjukisbyxor och grundläggande kläder som det. Inget slående, inget pråligt, precis lagom mycket slitage. Avslappnad.

Föreställningen börjar som i smyg, redan en kvart efter, när en efter en vandrar ut på scenen, plockar upp ett instrument och ansluter sig till spelandet och sjungen! Därifrån börjar händelserna sömlöst.

Under coronaviruspandemin lade jag märke till hur mycket mys i musikalen! Lyckligtvis överförs en del av denna beröring och värme även till läktarna. Allt som allt var Once en fängslande, varm och sympatisk prestation. Ett stort tack till Jakob och hela arbetsgruppen!