Recension: Everstinna

Översten är obunden på scenen

En kvinna, en kväll eller kanske en natt, och minneskanalen öppnas i mitt sinne. Så här är tolkningen av Rosa Liksoms prisbelönta verk The Colonel, regisserad av Susanna Airaksinen, byggd upp.

Texten bygger på författaren Annikki Kariniemis (1913–1984) liv. Det är bara Heidi Herala på scenen, men ljudlandskapet väcker liv åt de viktiga personer och situationer som har inträffat under överstens liv.

Bokens språk har gjorts lättare för scenen, men den starka lappländska atmosfären finns kvar. Den finns också kvar med hjälp av den blodiga karaktären skapad av Herala, som lever starkt genom instinkter.

Den brutalt vackra scenen är en mjuk sumpmark med ögon och morrande. Vesa Elliläs dynamiska ljussättning öppnar upp världen och landskapen i överstens sinne.

EVERSTINNA VADAR GENOM SITT LIV sedan barndomen. Den oförfalskade personliga historien beskriver både individens önskan och ambition samt den sociala situationen i Lappland, som är fullt av tyska soldater.

När barndom, tonåren och en del av vuxenlivet bygger på en sanning, att alla goda saker kommer från Tyskland, är det upp till den åldrande kvinnan att urholka sina värderingar och se världen med nya ögon.

Herala är som i lågor när han känner empati för överstens stämningar under resan. Stark erotik präglar livet, och den finns överallt: på de silkeslena mjuka högarna i det karga träsklandskapet, i träsket och på himlens stjärnbåge.

Även om översten är en stark kvinna, bestäms hennes plats av en mans sida
att underkasta sig, ända till våld. Att växa från det tillståndet till en självständig kvinna och en observatör av samhällets dolda våld är smärtsamt och kräver uppoffringar.

JOHANNA PUUPERÄs rika ljudlandskap och musik som skildrar olika epoker är vackert sammanflätade med monologens vändningar.

Männen, fadern och översten, liksom farbror Matti, gör ljud för översten, påminner de om
från extasmoment till att dämpa ropen av fel sanning. Den sociala tråden löper smart på scenen både i texten och genom rekvisita.

Trots sitt tunga tema har föreställningen mycket komisk uttrycksfullhet. Utdrag
är intensiv och sällskapet de träffar är obevekligt. Komplexet, som utspelar sig under krigen, kilar sig obemärkt in i nutid, med värderingar och allt.