Recension: Paradisdoktrinen

Ateistiska cyborger

Jorden har gått under. Jorden brinner. De enda som är kvar är några ateistiska cyborger, Eve och Adam, som lever på genetiskt modifierad fisk och hunger efter domedagen. (Karoliina Koiso-Kanttila har skapat stilfulla robotkostymer av trådar, plotters och pinaler) Iida Kuningas och Martin Bahne , som spelar Eva och Adam, har ett fantastiskt samspel – de är briljanta tillsammans på scen.

Samtidigt sitter Gud (Lidia Bäck) nedbruten, nedbruten av lågt självförtroende och en känsla av att vara överflödig och oälskad, och saknar medeltiden, då mänskligheten fortfarande sökte tröst hos honom. Bäck gör en stark och oöverträffat bra prestation. Men till Guds stora glädje ber cyborgerna Eva och Adam till slut om hjälp, om än av misstag. Gud beslutar därför att uppdatera sin favoritskapelse, människan, och samtidigt födas som deras son David.

Den nya Eva och den nya Adam matchar på Tinder, de flyttar ihop, de får sin son och Adam får hjälp med sina penisproblem från Knausgård. Allt är väl och glädje tills kärnfamiljen får veta att en asteroid kommer att kollidera med jorden om sexton år. Hur denna treenighet nu väljer att leva sina sista år är det problem ensemblen vill ta itu med.

Teater Mestola i samarbete med den svenska independentgruppen 4:e Teatern kommer att göra ett gästframträdande på Viirus i maj med den nyskrivna pjäsen Paradise Doctrine av Fabian Silén. Silén har tidigare skrivit The Comedy om Felix liv – och alltings förgänglighet, som publicerades på Nicken NU våren 2015. Det finns tydliga likheter: den vridna existentiella humorn och kärnfamiljens upplösning, men den här gången går Silén lite djupare under huden. Den svenska scenkonstduon Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt regisserar.

The Paradise Doctrine är som en hybrid mellan Perplex av den tyske dramatikern Marius von Mayenburg , som spelades på Viirus för några år sedan, The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy av Douglas Adams och Lars von Triers film Melancholia. Bisarr dystopisk komedi som flirtar med 1980-talets popkonst.

Tempot är högt i första akten och publiken skrattar högt och ofta. Andra akten är lite mer ojämn och vissa skämt skulle kunna tas bort. En scen sticker ut, när Eva sitter i väntrummet på en läkarmottagning och vi hör hennes inre monolog. Manuset är poetiskt, men språket skiljer sig mycket från Evas karaktär och från resten vi sett hittills, så scenen blir ganska otrolig. Jag kan inte heller, trots en sömnlös natt, fortfarande förstå slutet. Syftet med Guds plan förblev något tvetydigt. Men eventuella dalar överskuggas av att The Paradise Doctrine är en exceptionellt underhållande pjäs.

En dialog mellan Milton Friedman, ibland kallad nyliberalismens fader, och David anspelar på Michelangelos fresk Adams skapelse i Sixtinska kapellet, men denna gång är det kapitalismen som är den nya guden. Det ständiga behovet av att förbättra oss själva, korrigera kroppen, ha intressanta projekt vi kan imponera på våra vänner med, syns i karaktärernas val. Adam inser sig själv som DJ och David som bodybuilder. Eva är den enda som tänker på sin egen magra existens, men hon blir så paralyserad av tanken på världens undergång att det enda hon kan göra är att skapa en livsstilsvlogg.

Paradisdoktrinen undersöker människans otroliga förmåga att inte kunna se bortom sin näsa, att kunna stänga ute allt som händer utanför honom själv. Pjäsen ger inga svar på vad vi borde fokusera på istället för våra vloggar och kroppar, det är ändå inte Gud, men den väcker oss för ett ögonblick ur vårt navelskådande.