Recension: Paradisdoktrinen
Teaterrecension: Paradisläran – en moral förklädd till en ohämmad komedi
Är undergången obeveklig eller har vi fortfarande en chans att rädda oss själva? I Teater Mesolas uppsättning av Fabian Siléns Paradisdoktrinen bubblar moral och samtida kritik under en yta av galen science fiction.
Någonstans, i en framtid och dimension dold för oss, sitter Gud och klagar. Min man, min man, varför har du övergivit mig?
Varhelst det allseende ögat sträcker sig, kan endast hedningar ses. Och som grädde på moset har de också gjort slut på jorden och emigrerat till Mars.
Guds enda följeslagare, evolutionsteoretikern Darwin, försöker trösta oss med att allt har sin tid. Arter och livsformer förändras, dör ut och ger plats för nya.
Det tröstar inte Gud alls.
Men plötsligt bryter en nyhetssändning mörkret…
CNN sänder fortfarande Breaking News från någon förlorad satellit och rapporterar nu om de två sista som är kvar på jorden.
På den yttersta delen av torr mark i ett hörn som kallas Finland slåss cyborgerna Adam och Eva på. Evas uppgivna “Åh, Gud, hjälp oss” låter som en bön och Gud är inte sen att reagera.
Trots alla tidigare löften om fri vilja bestämmer sig Gud för att ingripa – men med cyborgerna går saker och ting lite fel.
Resultatet är istället en omstart där människan återskapas i en tidigare cached utgåva, som hon såg ut i den gamla kött-och-blod-versionen Anno 2017.
Och i den skepnaden träffar Adam förstås Eva via en nätdejtingsajt.
Båda vet att de inte har en ljus framtid framför sig. Till skillnad från oss har de till och med ett datum för världens undergång – men precis som vi bär de sina yllestrumpor trots sin vetskap.
Det är det lilla livet som räknas, med allt det innebär av både egofixerad uppvisning och ängslig navelskådning. Och det som är uppenbart där är, som vi känner, aldrig tillräckligt bra.
Att livet är vad som pågår medan vi är upptagna med andra saker och att annalkande katastrofer oftast leder till en flykt från verkligheten är förstås inget vi påminns om för första gången.
Men styrkan i paradisdoktrinen ligger inte i själva observationen utan i formen.
En moral med inslag av samtida och science fiction
I The Comedy of Felix Life, iscensatt av Teater Mestola för några år sedan, lyckades Fabian Silén låta Kauniainen möta New York i en uppsättning som ekade de neurotiska befrielseprocesserna i Woody Allens filmer.
I The Paradise Doctrine exploderar pjäsen med olika genrer i ett verkligt fyrverkeri av referenser. Bibeln, religiös moral, vardagsdrama, science fiction, parodier på science fiction …
Allt smälter ihop till en fin soppa med fokus på skönhet.
Silén är ett eget kapitel i den lilla gruppen av finsk-svenska dramatiker. Och definitivt en av dem som rör sig mest fritt inom spänningsfältet mellan det permanenta och det trendiga, lokala och universella.
Att be om en konsekvent logik på händelseplanet är meningslöst här. Paradise Doctrine är inte ett spel för ingenjörshjärnor som undrar hur cyborger hålls vid liv på en glob där infrastrukturen länge har fallerat.
Känsliga bibeltolkare bryr sig inte heller.
Men för oss som ignorerar denna typ av acribi är Siléns pjäs en kvick och suggestiv pjäs med skapelsemyter, civilisationskritik och hot mot framtiden.
På puben med Knausgård och med Friedman under sängen
Vår tids Adam hänger på puben med sin andliga imaginära vän Knausgård medan hans fru Eva iscensätter det harmoniska familjelivet på en vlogg, medan hon förgäves sitter i en telefonkö för psykiatrisk vård.
Och i den mänskliga sonen uppnår paret förstås inget annat än en självutnämnd gud.
En kille som växer upp med Milton Friedmans skugga under sängen och i tonåren utvecklas till en kille som spänner framför spegeln och påstår sig vara oslagbar och odödlig.
Är killen Gud eller Trump…?
Eller på en mer allmän nivå: vem var först?
Gud som skapade människan till sin avbild eller människan som skapade Gud till sin avbild?
Jag avstår från att försöka svara på den frågan. Och det gör även Paradisdoktrinen.
Den centrala frågan är inte var det började, utan vart vi är på väg. Och svaret är förstås: mot undergång i hög hastighet.
Den samtida satiren är utsökt, men den annalkande katastrofen kan få dig att skratta.
Om vi nu har tid att tänka så långt alls.
Avväpning av heimlaga
I Paradisdoktrinen går allt snabbt och hämndlystent.
Förspelet är som en studentliknande cyber-spex med Lidia Bäcks gnälliga gudafigur och Martin Bahnes rationella Darwin i kilometerlånga dreadlocks någonstans i ett gudsförgätet (!) rymdhål.
Och där på jorden kämpar halvrobotarna Adam och Eva (Bahne och Iida Kuningas) sina sista skakiga dagar bland sladdar och slagande hårddiskar i en lika besvärlig miljö.
Paradisläran rör sig obehindrad i tid och rum utan minsta spår av teknologisk flirt. Det är medvetet lågbudget som gäller hela vägen: kartonglådor, skuggteater och miniatyrinteriörer i skokartongsformat.
Där ligger också en stor del av produktionens styrka och charm.
Stora frågor slutar ofta i en ganska patetisk och alltför tydlig återvändsgränd. Men i The Paradise Doctrine finns det inget utrymme för storslagna effekter eller brösttoner som skramlar falskt.
Manuset leker vilt med referenser, men utan att göra en stor grej av det.
Du är fri att ta reda på vad du har tid för – men om du inte har hundra procents förståelse för till exempel skapelseberättelsen, renässanskonsten eller vår tids populärkultur, kan du ändå hänga med.
Och på samma sätt navigerar Fredrik Lundqvist och Joséphine Wistedt från Västerås Ensemble 4:e teatern skickligt förbi all potentiell pretentiösitet i regi.
Gudar, cyborger eller gammaldags kött-och-blod-människor – Iida Kuningas, Lidia Bäck och Martin Bahne gestaltar dem alla på ett härligt sätt, med mästerligt doserade parodier på både vad vi känner igen och vad vi tror att vi vet något om.
Men framför allt påminner de oss om vår egen situation.
Framtiden är en farlig plats, så låt oss leka strutsar.