Recension: Peppi Pitkätossu

Pippi Langstrumps Huvikumpu är full av jazz

Den världsberömda svenska författaren Astrid Lindgrens (1907–2002) omfattande produktion omfattar nästan hundra barn- och ungdomsböcker, vars karaktärer är de välkända Eemelis från Vaahteramäki, Ronja rövarens döttrar, Katto-Kassinen och Barnen i Noise Village. Och förstås Pippi långstrumpa.

Historien om Pippi, som blivit bekant genom tv och film, hade premiär i Sverige som en scenmusikal regisserad och dramatiserad av Staffan Götestam redan 1980. HKT tog den till programmet vårsäsongen 2015, som dess sista musikal på den stora scenen före den långvariga renoveringen.
Föreställningssäsongen för musikalen Pippi, som blivit en stor favorit, avbröts i förtid när renoveringen pågick, och därför ställdes Huvikumpu upp på den renoverade stora scenen för andra gången.

Valet av musikalen Pippi som motsvarighet till Maija i höstens andra stora produktion, den tunga och dramatiska Myrskyluoto Maija, är utmärkt. Och nästan den enda möjliga: Maijas massiva orkesteruppställning står permanent i teaterns orkesterdike, och en annan stor orkester kan inte trängas in i lokalen.

Musiken är inte storslagen den här gången, men den är intakt och fyllig. Bandet är exceptionellt litet för HKT:s musikal på den stora scenen. Kvartetten, ledd av Markku Luuppala, spelar i scenens bakre förråd, där bandets akustiska ljud praktiskt taget inte når hela vägen till läktarna, utan de förlitar sig på ett förstärkt ljud.
Maestron, som utmärker sig på klarinett, sopranofon, tenor och flöjt, stöds av en pianotrio, och allt spel sker utan bakgrundsband eller klick, äkta och levande.

Musikalens huvudkompositör, Georg Riedel, låter i ackord, synkoper och fräscha improvisationer av lätt svängig sjuttiotalets popjazz. Musikalen Pippis stilar och ljud är mycket uppfriskande i sin sällsynthet bland stora musikaler.

Förutom Riedels kompositioner innehåller scenversionen även temat “Everything is a wink…” som är bekant från Pippi-filmerna, med sina många variationer, och låten skrevs av Riedels gamla bandkamrat, den legendariske jazzpianisten Jan Johansson – far till Stratovarius synthesizertrollkarl Jens Johansson.

Under renoveringen genomgick ljudsystemet på huvudscenen en rejäl revolution. Även om högtalarsystemet har vuxit ytterligare finns vissa högtalarpositioner i det gamla systemet inte längre, så att ersätta dem med något annat har krävt engagemang från ljuddesignern Kirsi Peter.
Dessutom har det varit en utmaning i sig att flytta mixningssessionen från för två och ett halvt år sedan till det nya systemet, vilket inte har gått smidigt.

I Pippis scenbilder fungerar William Iles sagoliknande ljus och Markus Tsokkinens färgglada scenografi fint tillsammans. Riitta Röpelinens kostymer bjuder också på en visuell njutning, särskilt det tuffa och slitna piratgänget, som verkar komma från någon värld av Hanoi Rocks och zombiefilmer.

Milko Lehtos regi marscherar till scenen med roliga karaktärer som talar till vuxna också, såsom tjuvar (Risto Kaskilahti och Kai Lähdesmäki) som skjuter Åbo-dialekten och steppdansande poliser (Tuukka Leppänen och Risto Kaskilahti). Panu Vauhkonen spelar en utmärkt dubbelroll som cirkusens starke man i första akten och som Pippis far i andra akten. Ursula Salos strikta sociala dam får representera ett strikt samhälle, där den anarkistiska Pippi gång på gång vinner.

Hela ensemblen var på gott humör vid återpremiären. Jag tycker att arbetsgruppen har haft mycket roligt under repetitionerna, åtminstone under föreställningen, den ömsesidiga glädjen mellan skådespelare och publik träffade kärnan – alla hade roligt tillsammans, oavsett ålder.
Vi fick bevittna det som är det mest väsentliga och bästa med teater som konstform: gemenskap, interaktion, unikhet.

Men vad hade HKT:s familjemusikal varit utan titelrollen – återpremiären spelades av den briljanta och glatt peppra Anna-Riikka Rajanen, som med sitt leende ansikte och virala uttryck åtminstone liknar TV-seriens Inger Nilsson, om inte mer: Rajanen sjöng fint, gjorde en hjulning samtidigt och susade upp och ner för sin trevånings Huvikumpu i ett sådant tempo att tittaren ibland kände som om det fanns flera Pippies. Och kanske var det…

Även om hela scenuppsättningen i musikalen, med masker, kostymer och scenografi, var riklig, slukar inte HKT:s prestation allt, utan lämnar utrymme för åskådaren att glädjas och förverkliga, och fylla luckorna med sin fantasi. Till exempel är Pippis fordon, en häst som heter Little Man, uppfinningsrikt utfört och fungerar utmärkt som en konstruktion som stöds av tre skådespelare.

Återpremiären av Pippi Langstrump på Helsingfors stadsteater 13.9.2017