Recension: Näytelmä joka menee pieleen

NU ÄR DET OKEJ ATT SKRATTA

Pjäsen The Play That Goes Wrong, som skapades 2012 som ett examensprojekt av tre teaterstudenter (Lewis, Sayer, Shields), spelades ursprungligen på en pub i London, men ryktet om den hysteriskt roliga farsen spreds snart så att publik över hela Europa sedan dess kunnat skratta åt den. Pjäsen framfördes första gången i Finland av Tammerfors teater 2016, och har sedan dess även visats på andra håll.

Jag har en skeptisk inställning till komedier, eftersom jag alltför ofta måste sitta seriös och uttråkad när jag tittar på en föreställning. Att skriva humor är svårt, och skådespelare måste bemästra den ädla konsten att tajming, vilket är en av de svåraste sakerna med skådespeleri. Men föreställningen, som hade premiär på Arena-scenen i Helsingfors stadsteater, började bryta ner skydden redan från första minuten.

Enligt namnet gick The Play That Goes Wrong fel så att jag satt på min bänk och skrattade hjärtligt under hela föreställningen – och även under applåderna. Och så hade det repeterats under ledning av Pentti Kotkaniemi, att sömmarna var stora, tajmingen stämde, karaktärerna försvann eller att två tävlade om scenplatsen. Allt som kan gå fel, går också fel.

Rörligheten på scenen är obegränsad i absolut allt. Allt kan bli vad som helst.

Enligt introduktionen sker ett mord i en herrgård, som sedan undersöks, men före mordet, före första raden, hinner många saker smulas sönder till en fars. Genom pjäsen ser publiken byggnaderna bakom scenen och scenmaskineriet bakom dem. De kommer också att bli en del av föreställningen. Liksom rekvisitan, som fungerar som en slags batong genom hela pjäsen. Bland annat följer tittaren hur en nyckelring och ett glas går i extremt spända situationer, och observerar ständigt de farliga situationer som uppstår då och då. Handlingen är helt sekundär.

I manuset skriver regissören Kotkaniemi att teater är den mest barnsliga av alla konstformer. Och mycket riktigt, jag kom på mig själv med att tänka på just den tanken under föreställningen, när jag mindes pjäserna som mina barn ofta spelade och som jag fick se. Nu rusade Helsingfors Metropolitan Polytechnic Drama Society upp på scenen med sin föreställning “Mordet på Haversham Manor”. Och det är just detta mönster av lek i leken som intressant nog sätter ensemblen i två ljus.

Den här gången kan du böja djupt för skådespeleriet. Som mästare på timing tar Santeri Kinnunen rollen som polisinspektör, ibland som en mystisk eller självmedvetet hård detektivhjälte. Hans skarpa blick sveper över lokalerna och herrgårdens invånare, där Matti Rasilas butler är utmärkt i sin enkelhet. Den här karaktären blir inte överraskad av något alls. Fästmön (Linda Wiklund) till den mördade herren på godset (Risto Kaskilahti) måste kämpa om sin roll med scenmästaren (Eija Vilpas). Vilpas tar på sig rollen som fästmö på ett passionerat amatörmässigt sätt och erövrar som sådan. Joel Hirvonen har fått i uppdrag att bryta gränsen mellan publik och scen som bror och trädgårdsmästare till den mördade mannen, och denna skådespelare från Drama Society tror listigt att han kan få extra applåder för sin insats.

Och jag vill nästan tacka scenograferna också, för de deltar så aktivt i föreställningen, rentav skrämmande farliga. Scenografin designad av Peter Ahlqvist är utmärkt.

Nu är det dags att gå och skratta på teatern, eftersom den är så sällsynt tillgänglig.