Recension: Niin kuin taivaassa

Tårkanaler öppnades

Av många anledningar var känslorna höga vid premiären av Helsingfors stadsteaters nya musikal As It Is in Heaven . Tittaren var bokstavligen i himlen – återigen i teatern och på många sätt under en gripande prestation.

Det var på något sätt hjärtskärande att se hur, på grund av coronarestriktionerna, endast ett par hundra personer får sitta i auditoriet med 900 personer, och hur samvetsgrann teaterns värdar gav säkerhetsinstruktioner från det ögonblick vi klev in genom huvudingångarna. Jag tror inte det finns någon säkrare plats än teatern just nu!!

Musiken av den svenske kompositören Fredrik Kempe berör hjärtat direkt, liksom berättelsen skriven av Kay och Carin Pollak . Den berättar historien om en världsberömd dirigents återkomst till sin lilla hemby någonstans i Sverige, den fysiska och psykiska mobbning han utsattes för där som barn, och vilken typ av liv en man med livshotande hjärtsjukdom lyckas andas in i bybornas kyrkokör.

Berättelsen i musikalen är inte någon sorts lätt sockervadd. Berättelsen berör mobbning, acceptans av funktionsnedsättning och olikhet, våld i hemmet, kyrkans dominans och slutligen drömmar som kan gå i uppfyllelse om en person tror på sig själv. Om du inte tror på dig själv, tror ingen annan på dig heller…

Alla är chockerande starka teman, men det finns också utrymme för mycket humor och skratt i berättelsen. Den svenske regissören Jakob Höglund fångar alla dessa teman i sin regi.

Tuukka Leppänen är överdriven i huvudrollen. Han visar hjärtskärande sin egen bräcklighet, osäkerhet och smärta efter de framgångsrika åren av sin karriär. Och sjunger som i himlen! Oona Airola gör sin debut som musikalstjärna och är naturlig i sitt liv som kvinna som är besviken på män. Sinikka Sokka lyser återigen upp scenen med sina egna sololåtar, liksom Emilia Nyman som hustru som lever under sin våldsamma makes knytnäve. Puntti Valtonen är en fängslande smidig och aptitretande man i byn.

Och herregud, vilken sorts violinist vi ser på scenen – den unga Miska Lundberg spelar sig själv rakt under huden och detsamma kan sägas om ljudet i orkestern ledd av Eeva Konnu .

City Theatres framgångsrika musikal Den lilla sjöjungfrun festade på sina unikt magnifika scenografier, som i himlen är visuellt mycket minimalistisk. Scenografen Sven Haraldsson utnyttjar tomt vitt utrymme effektivt, och de svarta stolpar som skådespelare och dansare flyttar är ibland som en granskog, ibland som orgelpipor i en kyrka.