Recension: Kinky Boots
Vid premiären av musikalen Kinky Boots grät folk av ren glädje över framgången för Helsingfors stadsteater.
Självklart berör boken också djupt eftersom den belyser de många slags relationer mellan barn och föräldrar, arbetsgivare och anställda, eller bara älskare.
Det viktigaste är dock den hoppfulla glädje som utstrålar från allt, vilket fick hela premiärpubliken att hoppa upp under musikalens avslutningsnummer.
Förvirringen bland artisterna inför den uppnådda populariteten verkade så uppriktig att man gärna ville tro att det var äkta. Den fumliga linjeformningen av de sista lovorden gav en så stor klimax till den innerliga prestationen att man skulle hoppas att skaparna skulle hålla fast vid sin ofattbara kollision och repetera den som en del av föreställningen.
Regisserad av Samuel Harjanne erbjuder showen spektakulära shownummer på fabrikens transportband, en modevisning på catwalken och i boxningsringen, men den största fördelen kan definitivt anses vara att musikformatet inte hindrar skaparna från att fokusera på det lilla och blyga.
Baserad på komedifilmen Kinky Boots (2005), skriven av Geoff Deane och Tim Firth, är musikalen redan ganska liten när det gäller handling.
Den unge Charlie Price (Petrus Kähkönen) har precis flyttat till London med sin flickvän Nicola (Raili Raitala) när han får veta att hans far oväntat har dött. Hans far har hoppats att Charlie ska fortsätta sitt arbete som chef för en traditionell skofabrik som ägs av familjen. Charlie återvänder till en liten stad och tar över ledningen av en fabrik som visar sig vara bankrutt.
Situationen förändras när Charlie möter Lola (Lauri Mikkola), som visar sig vara en dragartist som varit i en farlig situation på gatan på natten. Som ett resultat av mötet designas fabrikens skokollektion om och Lola blir designer för den nya kollektionen.
Musikalen Kinky Boots (2013), skriven av Harvey Fierstein och komponerad av Cyndi Lauper, har redan många härligt raka lösningar.
En riktig pärla är scenen där Lolas nya kollektion presenteras för fabriksarbetarna. Den stora låten hanteras genom att nästan uteslutande upprepa orden hej och yay.
Kulmen av känslighet och regissörens geniala drag kan ses som scenen där Charlie och Lola, som tvingas in i en manskostym, anförtro sig åt varandra på fabrikens herrtoalett.
Lauri Mikkola är otroligt förtrollande som den självsäkra Lola, men den unga sångerskans karisma bär scenerna på ett rent jordskakande sätt även när han ses som Simon nedtrampad. Simon framför sin långa duett med Charlie hukande i hörnet av toaletten och publiken tittar med andan i halsen.
Petrus Kähkönen är lika imponerande i sin roll som den konventionella småborgaren. Tack vare sin precisa rytmkänsla kan Kähkönen agera på ett fräscht, trångsynt sätt, och hon är också en oslagbar sångerska. Kähkönens vackert ekade The Soulful Man mot slutet av föreställningen blir en stor kulmination för hela musikalen.
Anna Victoria Eriksson bygger också upp en effektiv personlig image som skofabriksanställd som förälskar sig i sin chef. Eriksson visar sig också vara en oöverträffad komiker, vars framträdande av The Wrong Guys’ List är ett fullständigt fyrverkeri både när det gäller sång och dans.
En grupp sex dragqueens kallade Lola’s Angels tillför sin egen sorts spänning till showen och lyckas överraska med sina färdigheter i samband med varje nummer. Män har andra akrobatiska färdigheter än att bara gå i högklackat.
Den nya teknologin på City Theatres huvudscen kommer inte heller att kunna imponera publiken denna gång. I fallet Kinky Boots har du dock inte ens tid att missa det. Glans och lyster bubblar upp från andra källor.
Fabriksscenografin designad av Peter Ahlqvist ser mycket traditionell ut, men den ger en tillräckligt funktionell plattform och bakgrund för musikalens fantastiska artister.