Recension: Hinta

I teatern: Price

Hur kan en pjäs som hade premiär för ett halvt sekel sedan fortfarande vara en aktuell och rörande föreställning? Det här är tankarna som dök upp i mitt huvud när jag gick mot järnvägsstationen efter fredagens nästan tre timmar långa pjäs. Jag gick och såg The Price, framförd av Helsingfors stadsteater, som är baserad på Arthur Millers The Price (1968). Miller har verkligen varit ett geni. Pjäsen är fantastisk.

Victor (Santeri Kinnunen) måste slutligen ta tjuren vid hornen och sälja sin avlidne fars dödsdel, eftersom saken inte längre kan skjutas upp. Victors fru Esther (Aino Seppo) plågas av sin makes tröghet och det faktum att Victor inte ens kunde få kontakt med sin bror Walter (Eero Aho). Victor har försökt, men man kan inte bara få tag på en framgångsrik doktorbror på telefon. Dessutom bodde Victor med sin far och tog hand om hans välmående, så det är egentligen hans jobb att ta hand om egendomen också. Och nu, däremot, kommer antikhandlaren Solomon (Esko Salminen). Saker och ting får ett slut och livet kan gå vidare kanske lite mer ekonomiskt säkert.

Herregud, vilken ensemble av skådespelare det finns på scenen! Puh! En liten person blir redan mållös när de ser dessa mästare. Allt jag kan säga är toppen! Santeri Kinnunen i Victors polisuniform är en otålig och bitter man. Hans liv har ju förstörts på grund av den yrselframkallande Walter. Som Esther hatar Aino Seppo sin makes patetiskt lågbetalda poliskarriär, trots att hon är beredd att stödja sin man. Å andra sidan är det då och då värt att ta en eller två drinkar för att stå ut med allt detta. Esko Salminen, å andra sidan, är full av karaktär i Salomos kläder. Salminen tolkar den 89-årige Salomo med sina gester och ansiktsuttryck på ett otroligt fint sätt. Salminen omsluter publiken i ett mystiskt känslotillstånd. De andra skådespelarna, å andra sidan, blir väldigt lätt irriterade av sina roller. Du kan inte börja äta ägg mitt under en rea. Esko Salminen är verkligen skicklig. När Eero Aho anländer börjar stämningen på scenen intensifieras ännu mer. Ahos roll är som den förlorade broderns återkomst. Mannen anländer med stora gester, men gradvis börjar mannen avslöja detaljer om både sitt eget liv och Victors.

The Price är en intensiv pjäs som kräver mycket av skådespelarna, men också av åskådarna. Under inga omständigheter kan du gå och se pjäsen när du är trött, eftersom det finns ständig dialog i pjäsen. Det finns också fantastiska och långa monologer som visar hur skickliga skådespelarna är på scenen. Hur i hela världen kan skådespelarna minnas vilka tal som hörs i pjäsen? Jag gillade också hur skådespelarna skapade spänning i luften. Tystnaden mellan Victor, Walter och Esther under några minuter på scenen var häpnadsväckande. Om spänningen hade kunnat skäras bort, hade detta varit en scen där ett snitt kunde ha klippts bort.

Paavo Westerberg har gjort ett lysande jobb i rollen som regissör. Pjäsens delar är på plats. Inget saknas, och inget är för mycket. En sak jag verkligen gillade i pjäsen var ljuset. Ljusdesignen har gjorts av Kalle Ropponen. Pjäsen har enkel belysning, men den fungerar. Ibland dimmas glödlamporna, skuggorna förlängs och skärpsas. Ibland är strålkastarljuset på skådespelaren som håller en monolog, medan andra lämnas i skuggornas skuggor. Otroligt väl utförd belysning som stödjer pjäsens gång.

Priset är en beskrivning av broderskap och de påfrestningar som familjerelationer skapa. Priset är ett tvetydigt namn för pjäsen. Vi pratar inte bara om pengar, utan också om värderingar och betydelsen av val. Denna pjäs blir inte tröttsam med åren. Pjäsen skildrar livet som det är nu, hur det har varit och hur det kommer att bli. Helsingfors stadsteaters The Price är en pjäs du inte får missa om du gillar en föreställning som väcker tankar.