Recension: Priscilla, aavikon kuningatar

Recension: PRISCILLA AV SAMUEL HARJANNE PÅ HELSINGFORS STADSTEATER

Ta med solglasögonen! Den här showen glänser och tar festen till staden.

Priscilla är en hjärtevärmande, boogie-along jukeboxmusikal med dina favorit-discohits! Fylld med strålande ljus, glitter och mening påminner Priscilla om hur man inte ska ta livet på så stort allvar, varken dess ljus eller stormar – och man kommer alltid att hitta likasinnade. Även från mitten av en öken!

Jag fick se Priscilla 15.9. på Helsingfors stadsteater. När jag promenerade mot byggnaden undrade jag varför så många äldre människor också var där. Men under pausen tänkte jag att Priscilla är fylld med låtar från sena tonåren och tjugoårsåldern – och de kanske också såg filmen 1994 som väckte just nostalgin.

Låt oss dyka ner i recensionen!

Showen börjar med en explosion! Divorna Johanna Försti, Maria Lund och Jennie Storbacka har verkligen fantastiska röster. De starkaste delarna av showen – eller till och med en helig treenighet som bar partiet – var kostymerna av Tinja Salmi, livemusik konstruerad av Eeva Kontu och ljus av William Iles och Toni Haaranen. Klänningarna och kostymerna fick olika nyanser i olika ljussättning, vilket höll showen visuellt underhållande. Naturligtvis fungerade musiken varje gång. Iles och Haaranen designade också projektionerna/videorna. Jag var rädd att delen där Priscilla-bussen körde över animerade djur skulle förbli cornish, men det tog en absurd vändning när solen på Teletubbies steg längst bak. Det var Tinky Winkys tur att bli träffad… som för övrigt fick nyhetsrubriker 1999 som: “Är Tinky Winky gay?”

Enligt handlingen håller sig Priscilla lite ytlig, vilket betyder att det inte är särskilt kittlande kognitivt. Ändå lyckas den förmedla ett mycket viktigt budskap om acceptans, medkänsla och vänskap. Åtminstone talade de teman mest till mig. Också beröm till den stora och talangfulla ensemblen som format sig själva till olika roller och karaktärer!

En fin detalj fångade min uppmärksamhet. Silhuetterna i bakgrunden, med rätt belysning, förvandlade sig ibland till stadsbyggnader, ibland till gräspartier i öknen. Bra jobbat scenograf Peter Ahlqvist.

Min absoluta favoritscen var när Bernadette (självklar Clarissa Jäärni) och hennes vänner vände sig om från den glada festen i den lilla byn bara för att upptäcka att deras buss var förstörd av Go away Faggots. Den enorma förändringen i stämning, utmärkt tajming och att tona bort musiken (ljuddesign av Kai Poutanen) toppades av mitt favoritelement i teatern: ett stopp. En paus. Och en tillräckligt lång sådan!

Det har gått en vecka och det dyker fortfarande upp i mitt huvud ibland.

När det gäller koreografi av Gunilla Olsson Karlsson gillade jag verkligen de akrobatiska tricken i Felicias (Niki Rautén) första show. Även Bobs (alltid karismatiske Risto Kaskilahti) minne av Priscilla där Roderick Kabanga och Martti Manninen dansade med unga Priscilla var en förstklassig scen. Dansen var mycket klassisk men intim med endast tre dansare och ett minnesperspektiv gav också djup. Färgerna på en transflagga var också en utmärkt detalj.

Något som personligen störde mig lite var scenen där Felicia satt på bussens tak, vinkade med händerna mot operan och lamporna lyste upp. Gesterna var inte i synk med belysningen – det kan symbolisera att de fortfarande är nybörjare, för efter det började de prata med Bernadette om hur man gör drag på rätt sätt. Dessutom passade andningsarbetet inte riktigt bra med Operan. Ändå var det en rolig del men kunde ha varit mer framhävda.

Innan föreställningen blev jag glad när jag hörde att de hade castat en riktig transkvinna för att spela Bernadette! Replikerna om att vara transkvinna bar verkligen mening på det sättet, som de borde. Clarissa Jäärni tillfredsställde mina förväntningar. Det var väldigt nytt att se olika skådespelartekniker i trion. Lauri Mikkola hade en mycket klassisk stil, Niki Rautén gestaltade rollen med storslagen essens och Clarissa Jäärni gav oss en mycket ärlig och fräsch närvaro, vilket jag gillade mest.

Ett särskilt tack till Iivari Luomala som tog rollen som Benji den kvällen. “Det är på tiden att skaffa pojkvän)”-ögonblicket var mycket starkt och gripande. Överlag förtjänade dialogen i sovrummet applåderna. Luomala smälte publikens hjärtan!

Priscilla ger oss festen den lovar och får applåder mitt i säsongen (fin. Utomhusapplåder) efter flera scener. När det gäller finska musikaler verkar Samuel Harjanne aldrig falla från den välförtjänta piedestalen.

Se dock upp för dingos som stjäl bebisar!