Recension: Priscilla, aavikon kuningatar
Priscilla, upplevelsernas drottning,har äntligen anlänt till Eläintarhanlahti. PREMIÄRPUBLIKEN kände empati med berättelsen av hela sina hjärtan, skrattade tills de droppade, blev rörda till tårar, sjöng med och applåderade stående upp. Regissören Samuel Harjanne gjorde det igen!
Åren 2018–2019 lockade Kinky Boots, regisserad av Harjanne, mer än 100 000 åskådare på Helsingfors stadsteater. Föreställningen fortsatte framgångsrikt på Tammerfors arbetarteater, där den upplevdes av 37 000 åskådare i utsålda föreställningar. Nu har jag en liknande guldklump i händerna.
Priscilla, Queen of the Desert är baserad på den Oscarbelönade filmen från 1994. Musikalen hade premiär i Australien för ungefär femton år sedan, varefter den fortsatte att triumfera i West End och på Broadway. Otroligt men sant, det har gått mer än tio år sedan Londonversionen jag såg förr i tiden, och Priscillas underhållningsturné har äntligen anlänt till Zoo Bay.
PRISCILLA, öknens drottning, är en festligt inställd buss som transporterar tre dragqueens genom den australiska vildmarken. Tick (Lauri Mikkola) bär med sig en hemlighet som han måste avslöja under resan. Den vilda och råa Adam (Niki Rautén) törstar efter äventyr. Bernadette (Clarissa Jäärni) är redan en äldre transkvinna och före detta dragartist som har påbörjat en resa för att komma över sin makes död.
Den hjärtevärmande berättelsen om tre olika vänner drivs av alla tiders disco-hits och powerballader: I Will Survive, Hot Stuff, It’s Raining Men, Venus, Go West, Always On My Mind… Dirigenten Eeva Konnus garanterade partyband höjer stämningen till max, men förblir tyvärr dolt från sikte. De finska texterna får dig ibland att missa en verbal akrobat som Jukka Virtanen.
Lauri Mikkola charmade redan publiken som stjärnan i musikalen Kinky Boots. Nu visar Niki Rautén skrikäggen; Den unge skådespelaren har scenkarisma och en kick i sångrösten. Divas Jennie Storbacka, Johanna Försti och Maria Lund gör ett förstklassigt jobb.
Priscilla tillhör genrens adel. Det är lätt att le föraktfullt åt JUKEBOX-musikaler, men Priscilla tillhör genrens adel. Spektaklet, som sprudlar av glitter och färger, är en helhetsupplevelse som ingen annan i höstmörkret.
De olika personligheterna och livshistorierna hos Drag-trion lyfter fram minoriteters rättigheter och teman som rör mänsklighet, vilket oundvikligen genomsyrar hela föreställningen. Samuel Harjannes genomtänkt skickliga ensemble lyfter fram fördomar och tar med sig perspektivet från sexuella minoriteter till den stora scenen utan tvekan. Låt oss samlas.
Koreografin i folkmassorna följer på vissa ställen den gamla låten, men denna underhållningsturné rullar redan fint som den är. Priscilla, öknens drottning, infriar sina löften om höstens teaterevenemang. Det är något man ska se tillbaka på när man är gammal!