Helsingfors stadsteater fortsätter med välkända utländska musikaler regisserade av Samuel Harjanne. Skådespelaren och regissören, som bara är 34 år gammal, har redan förtrollat mig och många andra tittare med sina tidigare musikaler Kinky Boots (2018), Den lilla sjöjungfrun (2019) och Min dag som en murmeldjur (2020).
Musikaler som redan har blivit kända världen över är förstås mycket säkra val för repertoaren, men samtidigt är det underbart att kunna se berömda musikaler i Helsingfors också, och på högsta nivå. Priscilla är också en exceptionellt stor queer-tematisk produktion i Finland.
Musikalen Priscilla har faktiskt turnerat världen runt sedan 2006 som uppsättningar i olika länder. Villkoren inkluderar att varje teater måste skapa sin egen kostym för föreställningen, som inte får imitera originalfilmens kostymer, men kostymerna måste ändå behålla filmens anda.
Jag har tidigare sett den fantastiska Priscilla, Queen of the Desert (Australien, 1994) roadmovie på en bio under en specialvisning och jag antar också på TV för länge sedan, samt som musikal på The Palace Theatre i London i början av september 2011. Jag åtföljdes i London av min gamla vän som bodde där då, serietecknaren Iriini (Ipe), som nu bor i Helsingfors igen. Hon kom också till premiären av Priscilla på Helsingfors stadsteater på torsdagen denna vecka. På The Palace Theatre hade vi bara råd att sitta på den svindlande höga balkongen. Nu satt vi lyxigt i tredje raden i båsarna, där man verkligen kunde se artisternas uttryck.
Det finns alltid något i atmosfären vid premiären. Det var roligt att upptäcka många av mina egna bekanta och även kändisar i publiken, som dragartister som var i full gång. Till exempel satt vi nära modedesignern Jukka Rintala och hans make, visualisten Matti Vaskelainen. Bredvid oss var också den sötaste lilla flickan i sin volangklänning, och hennes mamma var en av dansarna i showen.
Kvällen kröntes av en mediaförfest på Graniittilinna med cocktails och mousserande vin, där man lyssnade på instruktörens tal och träffade vänner. På teatern fick vi Priscillas egna Hot Stuff-cocktails och rosa Priscilla-bakverk. Vi fick också ta en bild med dragqueen Miss B på Graniittilinna. Kvällens temafärg var tydligt vacker rosa! Och den andra “temafärgen” var glitter.
Men nu till själva arbetet! Tvärtemot vad du kanske tror är Priscilla inte namnet på den kvinnliga huvudpersonen, men… Namnet på bussen! De tre huvudkaraktärerna reser i sin egen buss genom Australien på två veckor, från Sydney till avlägsna Alice Springs, där gruppen ska uppträda. Dragqueen Tick har en hemlighet och lockar med sig två av sina dragqueenvänner att följa med på resan. Var och en lyckas befria sig från sina egna begränsningar och förverkliga sina drömmar under resan.
Berättelsens ramverk är ganska traditionellt, men karaktärerna är exceptionella. Alla tre huvudkaraktärerna representerar något olika generationer, vilket ger tittarna fler möjligheter att identifiera sig. Tick och Adam är homosexuella män och Bernadette är en transkvinna, och alla är singlar. Adam och Bernadette står inte ut med varandra, och hånfulla skämt flyger. Elakheten var till och med lite snål för min smak, även om jag också vet att vassa ord är en del av dragkulturen. Resesällskap är dock en källa till tröst och stöd för varandra när de möter trångsynta och aggressiva missbrukare (förstås också trevliga ökenbor).
Priscilla är en glädjefylld men också djup berättelse om vänskap, kärlek, olikhet, queer identitet och öppenhet. Filmen, skriven och regisserad av Stephen Elliot, föddes vid en tid då AIDS orsakat mycket rädsla och isolering bland queera män. Trött på mörker och homofobi ville Elliot göra en befriande, självsäker och glädjefylld film.
Filmen ska enligt uppgift ha förändrat många tittares liv för alltid, då den uppmuntrade många medlemmar av sexuella och könsminoriteter att komma ut ur garderoben. Jag tror också att filmen, som nådde en bred publik, hjälpte majoritetsbefolkningen att bättre se storheten hos den queera befolkningen, och därmed ökade förståelsen mellan olika grupper av människor. Kanske hjälpte filmen och musikalen och hjälper fortfarande människor som tillhör mainstream att distansera sig mer och hitta nya sidor av sig själva. Filmen och musikalen behandlar också föraktet och hotet om våld som queera personer möter, men berättelsens grundton är optimistisk, till och med högljudd.
Boken passar också väl för vår egen tid, när vi behöver en stund av vila och glädje mitt i oroande nyheter om krig, pandemi och miljöförstöring. Homofobi har också visat sig över hela världen med högerns framväxt, så det är roligt att se en föreställning med vackra queera personer i huvudrollerna.
Jag önskar City Theatre att vi förhoppningsvis inom en snar framtid får se en föreställning på den stora scenen med lesbiska och/eller bisexuella kvinnor för en gångs skull. Under tiden kommer Minä valintan sinut, en film om ett kvinnligt par, regisserad av Milja Sarkola och baserad på romanen med samma namn av min vän Laura Lehtola, att släppas på den lilla scenen i höst.
Inga nya låtar har komponerats för musikalen, men många kända popdanshits kommer att höras. Musiken passade min smak. Först undrade jag hur väl de finskt översatta hits fungerade, men de var inte pinsamma utan engagerande. Kanske hade jag missat en inte så välspelad låt i mixen, men det var också trevligt så här. Enligt Harjanne sjungs sångerna på finska när musiken driver handlingen framåt, så det är viktigt för tittarna att förstå texten. Till exempel är Pet Shop Boys låt “Go West” “Länteen”, Kylie Minogues “The Locomotion” är “Matkalla” och Cyndi Laupers “True Colors” är “Your Soul”. Musiken är som direkt hämtad ur en gaydisco från 90-talet eller tidigt 2000-tal. På City Theatre kan sångerna till och med höras live av orkestern, även om orkestern tyvärr är gömd under scenen.
Man kan inte prata om denna musikal utan att berömma kostymer, smink, frisyrer och scenografi. De är galna, helt underbara! Föreställningen är ett riktigt fyrverkeri av visuella effekter och ett överflöd. Priscilla är helt enkelt en fröjd för ögat. Dessutom finns det så många ombyte att man inte kan låta bli att beundra hur snabbt byråerna bakom gardinerna är.
I originalfilmen spelades rollen som transkvinna av cismannen Terence Stamp, men det var självklart. Nu har rollen som Bernadette tilldelats den transsexuella skådespelerskan, makeupartisten, frisören och journalisten Clarissa Jäärni, som även har vunnit finska Miss Drag Queen-tävlingen. Jäärni har inte skådespelat på tio år, och detta är hans första roll efter transitionen. Nu stjäl hon nästan showen som en något lakonisk gammaldags diva.
Lauri Mikkola, som glittrar i rollen som Tick, är också ihågkommen för sin huvudroll i Lola’s Kinky Boots. Den 26-årige Niki Rautén, som spelar Adam, har också uppträtt i Kinky Boots när den spelades på Tammerfors arbetarteater 2020–2022. Hans dragkaraktärer i Priscilla är förvånansvärt bra. Ibland kommer de lipsynkade låtarna att framföras av den utmärkta och talangfulla trion Johanna Försti, Maria Lund och Jennie Storbacka.
Särskilt bedårande är barnskådespelarna Aleksi Johansson, Iivari Luomala och Kosmo Salminen, som alternerar i rollen som Benji. Vid premiären fick de alla gå upp på scenen för att tacka dem i en sista bugning. Föreställningen är fortfarande aktuell idag, då en dragberättarsession för barn på Central Library Oodi attackerades på Helsinki Pride i somras, och det har pågått en debatt i USA om huruvida det är lämpligt för barn att uppträda och se dragartister. Benjamis karaktär framhäver att barn upplever drag som något roligt och sagolikt, och det orsakar dem inte förvirring.
Ipe och jag har bara mycket vaga minnen av Londons musikal Priscilla, men vi tycker inte att Helsingfors stadsteaters musikalversion har någon anledning att kännas blygsam jämfört med den. Visserligen fanns det ingen så avancerad jättehög klack ovanför ytterdörren till Helsingfors stadsteater som i The Palace Theatre, men annars var bilderna och skådespelarinsatserna bländande. Den glittrande ridån framför scenen i City Theatre var redan underbar, och popmusiken som hördes i auditoriet skapade en stämning redan under väntan på föreställningen. Publiken var helt delaktig i föreställningen, och i slutet applåderade hela publiken stående upp.
Enligt uppgift hade 70 % av biljetterna sålts före premiären, så skynda dig om du vill se detta spektakel!