Recension: Punaorvot

Med öppna sår tar Red Orphans upp de mest oskyldiga offren från inbördeskriget på scenen.

För två år sedan behandlades och syddes gamla sår med mycket arbete, när hundra år hade gått sedan det finska inbördeskriget. Ämnet diskuterades i pjäser och romaner, och många vaknade och frågade vilka trupper deras förfäder hade stått i.

Nu är det barnens tur. Lauri Maijala och Anneli Kantos pjäs Röda föräldralösa tar de mest oskyldiga offren från det blodiga kriget till den lilla scenen i Helsingfors stadsteater.

I början slår sig en lyckligt livlig familj ner på gruppfotot. Revolutionen är precis runt hörnet, och arbetsslaveriet skulle snart vara över. Vi, tittarna, håller också med om den välbekanta arbetarsången.

Det går dåligt. Familjens far skjuts oskyldigt, mamman faller sönder av sin egen skuld och fyra barn lämnas kvar.

Ämnet är extremt svårt, men man fastnar inte i brutalitet. Maijalas regi fortskrider smidigt, skådespeleriet är skickligt och precist, och ljuddesign, scenografi och kostymer bjuder ständigt på överraskningar.

Mitt i motgångar finns också ljuspunkter: grannen Elli (Riitta Havukainen, som utstrålar varm karisma) är alltid redo att hjälpa till, även om hennes öde är hjärtskärande.

The Red Orphans är utan tvekan en teaterproduktion. Att förstöra en familj är smärtsamt, men det finns ett hopp i medlemmarnas motståndskraft.