Recension: Punaorvot

Red Orphans, som får tyst historia på scenen att gråta, är en viktig påminnelse. “Den här föreställningen handlar om dem som blev bestulen på allt och som inte fick något,” säger regissören Lauri Maijala.

Författaren Anneli Kanto har en särskild förmåga att fördjupa sig i historiska händelser både i sina böcker och dramatexter, och förlitar sig djupt känslomässigt på fakta. Liksom regissören Lauri Maijala har han också ett tydligt behov av att lyfta fram de tystade saker i historien som orsakar skam och oro. I Helsingfors stadsteaters nya pjäs Röda föräldralösa får deras konstnärliga vision och sociala budskap publiken att gråta och bli medveten om ett av såren i vår historia.

De Röda Föräldralösas öden berättas på scen på ett chockerande sätt, så att vi inte glömmer de grymheter de utsattes för. Det starka budskapet i föreställningen skär igenom vår egen tid och påminner oss om flyktingbarns och andra föräldralösa barn bland oss som har drabbats av krig och katastrofer. I sina intervjuer har Kanto med rätta likställt ISIS-mödrar med röda änkor.

Kanto och Maijala, som tidigare samarbetat i KOM Theatres pjäs Blood Roses, betonade i en intervju med Yle att det tysta och bortglömda ödet för de Röda Föräldralösa var ämnet som valde dem. Det är en bra sak.

“Den här föreställningen handlar om dem som berövades allt och som inte fick något. Om dem som förblev tysta och om vilka de var tysta. Om dem som glömdes bort och sedan glömdes bort,” säger regissören Lauri Maijala i pjäsens manus.

Inbördeskriget 1918 lämnade efter sig uppskattningsvis 25 000 föräldralösa eller halvföräldralösa barn. De flesta av dem stod på Reds sida.

Omkring 1700 röda föräldralösa placerades i Österbotten, och några föräldralösa hamnade också i Savo.

Vita föräldralösa och änkor fick pension. Reds fick dålig hjälp. Det krävde att barn placerades i “goda” familjer som stödde vita värderingar, utanför synhåll för “dåliga arbetande mödrar”.

Lauri Maijala, som återvänder från Helsingfors stadsteater för att bli chef för KOM-teatern, skakar återigen om med sin teaterkonst. Men han gör inte bara grymhet mot fakta, utan efter den sorgliga, plågsamma första akten av föreställningen spelar han en karneval på scenen i andra halvan.

Det finns inte mycket utrymme för beskärning i en intakt föreställning, förutom den alkoholiserade pojken Aarres onödigt långa svammel i början av andra akten innan ridån går upp.

Den mest skrämmande rollen i föreställningen spelas av Ella Mettänen som en djupt deprimerad mor som har blivit orimligt hårt slagen av efterkrigstidens förhållanden. Generellt är rollbesättningen mycket framgångsrik.

I början av pjäsen dödas familjens far för att ha gömt vapen.

De halvföräldralösa barnen, Aarre (Antti Autio) och Lahja (Wenla Reimaluoto), försöker ta hand om den trasiga familjens vardagsliv så gott de kan, under vingarna av den stadiga grannen fru Elli (Riitta Havukainen).

Familjen faller isär när de okänsliga kvinnorna i Föreningen för hemlösa barn berövar sexåriga Ilona, Anna Böhm, som spelar en utmärkt liten flicka, för att placeras i ett österbottenskt hem för att vitkalkas från den röda familjens fläckar.

Moderns motstånd hjälper inte. Den bryts genom att hota att avsluta fattigvården. Storasyster Lahja följer med sin syster, men de placeras i olika familjer. Familjernas mångfald ökar intresset för föreställningen och breddar perspektivet.

Scenografen Janne Vasama har framkallat de fängslande scenbilderna. Det slitna, trasiga kaoset i första akten med sina trasiga skyltdockor och det lutande huset skildrar den oundvikliga förvrängningen av saker och den trasiga, sårade mänskligheten. Kari Leppäläs belysning och krigsljud i bakgrunden understryker ödeläggelsen.

I andra halvan bryter en karnevalsliknande atmosfär ut på scenen, och mot slutet utspelar sig den surrealistiska föreställningen, som blir alltmer mardrömslik, på ett starkt symboliskt sätt.

I Lauri Maijas riktning spelar musiken alltid en viktig roll. I Red Orphans fungerar hans musikaliska dramaturgi, från vaggvisor till arbetarklassmusik och musik som föredras av vita, väl med referenser till tittarens känslor och musikaliska minnen.

Det enkla, smärtsamt vackra slutet på föreställningen, vaggvisan av Skomakarens dam sjungen av Almas mor, tystar karnevalen, för med sig moderns smärta och vaga hopp om en bättre framtid samt oskyldiga barns ögon på åskådarnas hud klädda i masker. Med Lauri Maijalas ord: “För att vi ska växa som nation måste vi veta att Finland också har gjort tvivelaktiga handlingar i historien.”