Recension: Män kan inte våldtas

Regissören Sara Giese har skapat en tilltalande lättsam, musikalisk och stilfull uppsättning av Men Can’t Be Raped.

Märta Tikkanens banbrytande roman Men Cannot Be Raped har inte tagits bort från sin sjuttiotalets miljö när den nu sätts upp som teater på Lilla Teatern, och med all rätt. En del av fördelen med att läsa romanen från 1975 är just tidens bild, och på Lilla Teaterns scen erbjuds både “bönder” och jazzbalett. Och ja, en våt vorschmack-middag med partnerbyte som dessert.

Idag skulle huvudpersonen, den kommunala anställda Tova Randers, tvåbarnsmamma, ha haft tillgång till subjektiv dagis och kanske gått in i arbetslivet lite tidigare. Å andra sidan är det oroande att tankarna som snurrar efter att hon blev våldtagen på sin fyrtioårsdag låter så bekanta än idag. Ingen kommer att tro henne, de kommer att påpeka att hon var full, att hon både dansade och gick hem med våldtäktsmannen, ja, till och med drack hans likör. Dagens lagstiftning kan vara bättre, men offret får fortfarande skulden, hans brott förvandlas fortfarande till hennes skam.

Regissören Sara Giese har skapat en tilltalande lätt, musikalisk och stilfull iscensättning. Det är ett nöje att se skådespelarna, i sina tidstypiska blå denimkläder, röra sig elegant mot den enkla gula tallväggen. Imponerande är hur scenografen Sven Haraldsson lyckas skapa så mycket atmosfär med små medel, som en piimäbox eller en ärtgrön fasttelefon. Och på ett märkligt sätt lyckas föreställningen förmedla att Men Can’t Be Raped är en riktig Helsingforsroman, trots att den spelas mot samma oföränderliga bakgrundsvägg.

De fria sjuttiotalet

Självklart är inte allt lätt och livligt. Tvärtom, i korta, effektiva ögonblick förvrängs tonen till det groteska, ljuset blir påträngande, musiken fastnar och en illamående atmosfär tar över.

Könsroller är berättelsens tema. Den frihet som de söta sjuttiotalet och Tovas ex-make Jon Randers predikar, är en manlig sexuell frihet. Sara Giese tar en karnevalsliknande approach till dessa frågor, och Pia Runnakko gör till exempel en underbart kaxig och ganska destruktiv tolkning av den smutsiga Jon Randers. För övrigt är Runnakko också helt rätt som bibliotekarien Agneta, som rytmiskt sorterar biblioteksböcker mellan snabba rader.

Stora delar av Tova Randers hämndplan, att våldta gärningsmannen själv, skildras med inslag av svart komedi. Ett sätt för konsten att behandla traumat, att avväpna våldtäktsmannen, att tala om, se och röra vid det samhället föredrar att tiga.

Fin prestation

Minttu Mustakallio är en mycket stark skådespelerska som kan förmedla total resignation, ilska och komik i rollen som Tova bara genom att rynka pannan.

Robert Kock gör inte en stereotyp utan en hel person av våldtäktsmannen Martti Wester, båda genuint obehagliga och patetiska.

Joachim Wigelius förmedlar humoristiskt essensen av den självrättfärdige älskaren B, som ser det som självklart att ett harmoniskt hemliv också inkluderar en älskarinna. Men även Alexander Wendelin som tonårssonen Jockum visar både en känsla för rollen och för den rytmiska berättelsen i föreställningen.

Ulriikka Heikinheimo spelar hans flickvän Bimbi, men viktigare är hennes insats som koreograf. Hennes lekfulla och okomplicerade koreografi går hand i hand med Robert Kocks kvicka musikaliska tonsättning, som på ett genialiskt sätt uttrycker pjäsens olika känslotillstånd.