Recension: Faktiska händelser

I en undersökning bad Lilla Teatern människor att prata om sina liv – resultatet är en ärlig, rolig, rörande och välspelad prestation.

En bukett, så liten som en knapphålsblomma på en mansjacka, placerad på en spädbarnskista. Bilden i en moders tragiska berättelse lämnar mig inte och är ett exempel på när Lilla Teaterns Actual Events är som starkast.

Resultatet baseras på en onlineundersökning där människor har svarat på frågor om sina liv, om goda beslut de tagit och om dåliga. De har också blivit ombedda att prata om vad de skulle vilja se på scenen i Lilla Teatern – kanske till och med en scen ur sina egna liv?

Dessutom har några av respondenterna intervjuats ansikte mot ansikte och fantasi har också använts där det behövts. Till exempel säger en kvinna i undersökningen att hon tvingades berätta för sin mor om sin fars oäkta barn. Skådespelarna improviserar en äktenskaplig konfrontation med utmärkta resultat. Detta görs genom Joachim Wigelius och Linda Zilliacus empatiska husdjursporträtt med både rivmärken och sorgsna hundögon, men också tack vare Birthe Win Grgrens förmåga att växla mellan ilska och sorg, tragiskt och komiskt. Självklart är det ett privilegium att se den nu Stockholmsbaserade Wingren på en scen i Helsingfors – ta bara hennes underbara powerdam som, med sina träningsstavar i full gång och ivrig användning av v-ordet, ger de högljudda unga på bussen svar på tal.

Datum och operationer

Faktiska händelser är också en prestation som känns ärlig. “Det är precis så livet är” tänker jag ofta – obehagliga kirurgiska ingrepp, sorgliga skilsmässor, misslyckade dejter och efterlängtade barn som förändrar hela livets riktning. Både enkla och oändligt komplicerade. Kira-Emmi Pohto-karis pinsamma Tinder-dejt som slutar i berusning är trovärdig, liksom Alexander Wendelins elaka ecstasy-trip.

Men det känns också som att serien är ärlig med att perspektivet är vitt, medelklass och mestadels ganska medelålders. Uppriktigheten i att det handlar om ett av många möjliga livsperspektiv gör att föreställningen inte heller känns avslutad. Regissören Joakim Groth bygger smidigt upp scener med rytm, perfekt timing och ett glimt i ögat.

Elisa Makarevitch och Groth har sammanställt en text som ofta är stark med både roliga och sorgliga inslag. Men jag är inte övertygad om att det var rätt strategi att börja med scener som har svårt att lyfta dramatiskt och avsluta med att låta två av föreställningens starkaste texter komma efter varandra. Det finns en viss obalans, men den två timmar långa föreställningen lyckas ändå vara underhållande och intressant nästan hela tiden.

Med de två sista monologerna om livets grymmaste sidor visar Linda Zilliacus och Birthe Wingren hur mångsidiga och otroligt starka skådespelare de är. Det är välspelat överlag och många av de typer vi lär känna känns helt rätt. Joachim Wigelius självbelåtne läkare, Linda Zilliacus överdrivet positiva kvinna och Niklas Häggbloms make som råkade se en vacker “böna” på gatan, gifte sig med henne och nyligen firat sitt långa och lyckliga äktenskap på Långviks spa, är alla känsligt huggna, roliga, men framför allt mycket bekanta.