Recension: Skymning 41 – berättelsen om Molly och Henry

Molly och Henrys starka kärlekshistoria blir ankaret i Skymning 41 på Lilla Teatern

Kjell Westös mångsidiga och slingrande skildring av krigsåren blir ett läckert kostymdrama med en stark kärlekshistoria i centrum.

När vinterkriget bryter ut förväntas den nyförälskade Molly (Saga Sarkola) och Henry (Elmer Bäck) båda göra sin del för fosterlandet.

Journalisten Henry skickas till fronten, inte som soldat eftersom han är för gammal för det, drygt fyrtio år gammal, utan som reporter. Och skåren Molly reser med sina teaterkollegor genom kriget till Sverige för att samla in donationer till krigsinsatsen.

Henry är en skicklig författare men plågas av det han upplever vid fronten, och han känner ett starkt behov av att skriva sanningen om döden och förstörelsen han bevittnar. Men detta är otänkbart under krigscensur. De krigsförhärligande klichéer som efterfrågas äcklar honom.

Molly vill i sin tur skapa verk som behandlar människans villkor, men under krigsåren är det istället lättsamma filmer och högtravande blankvers i teatern som gäller.

Under de kaotiska månaderna tar deras relation två steg framåt, två steg tillbaka. Det är en alkoholfylld tillvaro både på jobbet och på min fritid. Henry vet inte vart han är på väg med sitt liv, kanske ingenstans.

På kvällarna dricker han med gamla bekanta som det är oklart om han ens tycker om.

Hela föreställningen är ovanligt atmosfärisk och välgjord.

Fin skildring av krigsår dränkt i alkoholen

Föreställningen, regisserad av David Sandqvist och dramatiserad av Annina Enckell, växlar smidigt genom otaliga scenbyten tack vare välgenomtänkta scenografiska lösningar. En utsökt kostymdesign av Sari Suominen bidrar till den atmosfäriska skildringen av tiden.

Berättelsen innehåller en myriad av karaktärer och miljöer på ett västerninspirerat sätt. Den utspelar sig på redaktionen, längst fram, på landsbygden, vid filminspelningar och premiärfester.

Belönande roller

De flesta av skådespelarna växlar mellan flera roller och alla hittar tacksamma karaktärer att njuta av.

Joachim Wigelius spelar en klumpig filmproducent med engagemang, Pia Runnakko som Mollys mamma spelar en bitter och hård hemmafru.

Alexander Wendelin vältrar sig i rollen som den unge filmstjärnan känd som “Finlands Cary Grant“. Vivi Lindberg spelar den yngre skådespelarkollegan som är på väg att ersätta Molly i huvudrollerna.

Och Antti Timonen spelar en utmärkt biroll som Henrys besvärliga vän från ungdomen, en bitter och opålitlig karaktär som är omöjlig att bli av med.

Genom allt detta fungerar Molly och Henrys kärlekshistoria som ankaret i berättelsen.

Det är ingen stormig kärlekshistoria.

Det är ganska… vårdslöst, på ett sätt som är både rörande och djupt mänskligt. Precis som vuxna kan bete sig innan de är tillräckligt mogna för att fatta ett beslut om de ska bo tillsammans.

Henrys vacklande är inte bara brist på karaktär, utan visar också svårigheten i att leva ett autentiskt liv när sanningen tystas och lögnen belönas.

Recensionen på Svenska Yles webbplats