– –
Jag har aldrig riktigt brytt mig om Mumintrollen. Självklart läste jag några Muminberättelser som barn, och när gudbarnen var små kunde man inte undvika Mumintrollen i barn-TV-serier. Men Tove Jansson som person, särskilt hennes kärlek till havet och skärgården, har alltid lockat mig. Summer Book (Sommarboken) och Haru, a Certain Island (Anteckningar från en ö) har varit särskilt nära mig.
Mina barndomsomrar vid havet, om inte i den yttre skärgården så i ögruppen, har format min världsbild på ett sådant sätt att när Sophia, spelad av Jessica Grabowsky, försiktigt går ner från en klippa ner i havet i Lilla Teaterns pjäs Sommarboken är jag ett med henne och försiktigt går nerför de algtäckta stentrapporna ner i det kalla vattnet i Airisto tidigt på sommaren.
Sommar på ön Klovharu
Sommarboks pjäs utspelar sig på en liten ö, som Klovharu, där författaren tillbringade sina somrar så länge han kunde. Ön är skapad på en blå scen, vid havet, med plywoodlådor som fungerar utmärkt: som klippa, stenar, grotta, tält, skog. Lägg till lite och allierade är också med i berättelsen!
Den älskade Sommarboken berättar historien om sommaren, kanske den sista, om flickan Sofia, far och mormor, på en ö i Finska viken. Fadern är bara närvarande i berättelsen, inte på scenen, så dialogen utspelar sig mellan Sophia (Jessica Grabowsky) och mormodern (Sue Lemström).
Sommaren på ön består av små episoder: promenader i naturen, att observera fåglar och växter, äventyra i en grotta eller en hemsökt skog, att bada.
Tanken på mormors kanske förra sommar är ibland lite oroande, men mest en del av livet när Sophia frågar sin mormor “Har du kommit ihåg att ta med Lupatro?”
Den livliga Sophia lever sin sommar modig och fullt ut: “Jag kommer snart på något farligt och då blir jag rädd igen.” En natt i ett tält är lite läskigt, men du måste ändå prova. Du borde inte klättra på sjömärket, men han klättrar ändå. Reglerna sätts av fadern och det finns regler för både Sophia och mormodern, vilket sätter barnet och de äldre på samma nivå. De tar också hand om varandra.
När hennes fars vänner besöker ön skiljs barnets och de vuxnas världar åt för ett ögonblick: Sophia kan inte närvara vid festen, vilket hon högljutt protesterar mot. Men Sophias huvud gör inte ont nästa morgon heller.
För ett barn som bor på en sommarö, mitt i naturen, är naturen kär, med början i insekter. Mormor måste trösta Sophia länge efter att hakmasken brytt ut och förklarar att båda ändarna av masken kommer att överleva.
De som bor på ön vet också att man inte får trampa på mossa: mossan överlever två gånger, men om du trampar på den tre gånger dör den.
För det mesta håller pjäsen dig i sitt grepp – först i den hemsökta skogen försvinner tittarens tankar från ön för ett ögonblick.
Naturens ljud på scenen
Åtminstone till en början är den tredje karaktären på scenen, ljuddesignern Hanna Mikander, lite störande. De mest ömtåliga sommarljuden utförs subtilt på scenen på ett sätt som är synligt för betraktaren, men det tar en stund att förstå att karaktären inte har någon del i berättelsen.
Jessica Grabowsky och Sue Lemström gör båda sina roller väl, men särskilt Jessicas prestation som ung flicka är verklig: övergångarna från glädje till gråt och från reflektion till handling sker snabbt.
Jag gillade också pjäsens kostymer: både Sophies och mormors kläder är så underbart tidlösa att jag nästan kan föreställa mig dem alla i min egen garderob!
Sommarboken med finska undertexter
Vi kan båda svenska tillräckligt väl för att kunna se pjäsen utan undertexter, men jag ville ändå prova. Undertexterna implementerades med en liten applikation installerad på telefonen (Thea) och särskilt med ett wifi-nätverk reserverat för undertexter. I en enkel applikation visades texterna på en skärm med mörk bakgrund utan att störa andra. Ibland ville jag kolla någons ord, som att ravinen är en ravin. Applikationen och därmed undertexterna fungerade bra under hela presentationen: bara en gång var jag tvungen att stänga den och starta om den när undertexterna slutade “köra” normalt.
I det talade pjäsen var musikens roll inte stor, men i slutet av första akten passade Evert Taubes Sjösala-vals stämningen väl och fick mig att sjunga orden från den finska versionen: “orvokki, lehtkki, vuokko och många andra”.
Om du vill gå från mitten av vintern till sommaren, till barndomens somrar, kolla in Sommarboken!