Recension: Näytelmä joka menee pieleen

Teaterrecension: Komedin om kollaps – i Arenas brittiska succé slits allt sönder. Sällan – om någonsin – finns det ett svar på den grundläggande frågan om mordmysterier, “Vem gjorde det?” lika ofta som nu på Arena-scenen i Helsingfors stadsteater. Självklart kommer svaret att ges, men det verkar väldigt likgiltigt efter allt ståhej och meningslöst kaos.

“Mordet på Haversham Manor” är det “kriminaldrama” som en amatörteater kallad “Metropolitan Polytechnic Drama Society” kastar sig in i att framföra. Eller för att vara lite mer exakt: farsvirtuoserna på Helsingfors stadsteater spelar en sådan grupp teaterdilettanter i den brittiska succékomedin The Play That Goes Wrong.

Uppgången för denna fars som succé är verkligen en Askungen-historia. För ungefär tio år sedan bestämde sig de brittiska teaterstudenterna Henry Lewis, Jonathan Sayer och Henry Shields för att underhålla publiken på en Londonpub som också erbjuder teater genom att skriva ett farsskämt. Från den där Old Red Lion-pubscenen spred sig föreställningens berömmelse vidare, och 2013 hade den premiär i Londons teaterhimmel i West End.

Följande år åkte showen på en framgångsrik turné i England. År 2015 vann The Play That Goes Wrong ett par stora brittiska teaterpriser, inklusive det prestigefyllda Laurence Olivier Award för bästa nya komedi.

Denna fars har varit en världssuccé sedan senast 2017, då den hade premiär på Broadway efter att redan ha slagit igenom i många europeiska städer. Även i Finland: i Finland hade The Play That Goes Wrong premiär på Tammerfors teater hösten 2016, och sedan dess har den adapterats till nästan tio produktioner över hela landet.

Precisa justeringar

Helsingfors stadsteaters version har en tryckt notis i manus: “Denna produktion är inte en replika av originaluppsättningen”. Om det inte är ett trick – som är fallet med många andra saker i denna pjäs – har de flesta tidigare uppsättningar här krävt efterlevnad av rättighetsinnehavarnas villkor, det vill säga att kopiera originalfarsen. Så brukar det vara med de flesta framgångsrika musikaler.

Helsingfors stadsteater är känt för sin skicklighet i att göra en fars att de har haft råd (kanske också när det gäller priset på föreställningsrättigheterna) att börja göra en egen version.

En viktig talang är regissören Pentti Kotkaniemi, som genom åren har regisserat många komedier i många olika genrer i Helsingfors med sin karakteristiska precision.

I enlighet med genrens krav är Arena The Play That Goes Wrong – korrekt. Även om ämnet för denna fars är en påhittad amatörteater som framför ett tråkigt kriminalmysterium, och den resulterande oändliga raden av konstnärliga, tekniska, produktionsmässiga och mänskliga misstag, kommer skrattet från den millimeterprecisa tajmingen och det faktum att publiken är inställd på att vänta på någon delvis katastrof som snart kommer igen.

Några scener är lite långa. Upprepningen slutar vara effektiv när karaktären till exempel måste hålla fast föremål som är på väg att falla på plats med alla sina lemmar för länge.

Allt är snedvridet – eller så skrev WilliamShakespeare, som också var en talang inom denna genre tidigare, den farsartade Misstagarnas komedi redan på 1590-talet. En pjäs som går fel skulle mycket väl kunna översättas till finska i shakespeares anda som The Comedy of Collapses. Denna teater-i-teater-humor bygger inte bara på att ingen vet hur man ska agera, utan också på att ingen har lyckats bygga scenografin, ljuset eller ljudeffekterna som de borde. När olika kollapser inträffar både i serien och när omfattande masskollapser, förväntade men oväntade, är det den typen av grundläggande nöje som bara en seriös person inte kan riva upp.

Peter Ahlqvist satte upp denna uppsättning för ungefär tre år sedan i Åbo stadsteaters versioner, så han har fått en god känsla för att återigen förverkliga fragmenteringen av scenbilden.

En pjäs som går fel är också karaktärernas kollaps, både mentalt och fysiskt.

“Regissören” för amatörshowen, Risto (Santeri Kinnunen), som också har tagit på sig den heroiska rollen som kriminalinspektör, är redo att då och då begrava sig i marken medan han ser sina medskådespelares upptåg. Den kvinnliga huvudpersonen i mordberättelsen, den blivande hustrun till den mördade herren på godset (Linda Wiklund), får en dörrträff i huvudet, faller ihop på duken och förblir medvetslös under en stor del av pjäsen. Anni (Eija Vilpas), en scenchef som redan är inkompetent i sitt eget arbete, blir snabbt en ersättare för rollen.

Jonde (Risto Kaskilahti), som spelar den mördade Charles Haversham, är också på gränsen till ett nervöst sammanbrott och måste ofta himla med ögonen på scenen, vilket förstås är olämpligt för en person som spelar en död man.

Man verkar helt enkelt inte förlora sin självskapelse på något sätt. Masa, som spelar den mördade mannens bror och även hans rival och strävar efter stjärnstatus, lyckas vinna publiken i alla möjliga situationer. Joel Hirvonen, som redan har utmärkt sig som komiker under Kotkaniemis regi, kommer återigen att få sin farstalang i Cecil/Masana.

Det krävs skicklighet för att spela väldigt, väldigt dåliga skådespelare. Det krävs skicklighet för att göra en skarp presentation av en prestation där inget är i ordning. Nu är det verkligen så. I det kaxiga fyrverkeriet på City Theatres arenascen faller allt på plats. Förutom karaktärernas repliker, entréer och ljusmannen Teuvos inslag (Eppu Salminen i ett oförglömligt perspektiv!). Lampan kommer att falla. Oväntat, men som väntat.