Recension: Stella goes Hollyböle
Skådespelarna i Stella Polaris överlever utan manus – Pjäsen skapas genom att improvisera utifrån publikens idéer
Sex, ett ljussvärd och ett hästhuvud. Utifrån dessa element som publiken föreslog satte skådespelarna i Stella Polaris ihop en två timmar lång pjäs. Det är en helt improviserad föreställning, då en ny föreställning byggs upp varje kväll.
Varje föreställning av Stella Polaris är en premiär, och inga två är likadana. Det påverkas av att skådespelarna inte är desamma på scenen natt efter kväll. Scengruppen består av 19 skådespelare, varav en ensemble på fyra eller fem skådespelare kommer att synas på scenen.
Skådespelargruppen är baserad på Kabelfabriken i Helsingfors, men kommer att turnera runt i staden under hösten. I november kan Stella Polaris ses i Helsingfors stadsteaters studio i Pasila. Gruppen är på språng med film- och kvällsteman.
Jag såg en filminspirerad Stella goes Hollyböle-föreställning med skådespelarna Teijo Eloranta, Niina Sillanpää, Tiina Pirhonen och Jussi Vatanen. Hela kvartetten är känd för sina olika roller i teatrar, tv-serier och filmer.
Musikern Jouni Kannistos improviserade musik tillför ett spännande tillskott till föreställningen. Musiken och ljudeffekterna med munnen tar framförandet i spännande riktningar.
De bästa delarna av dina favoritfilmer
I början av föreställningen ber skådespelarna om element till pjäsen. Publiken är fri att kasta idéer om sina egna favoritfilmer. Med andra ord utför skådespelarna inte en reproduktion av en befintlig film, utan kombinerar de bästa elementen från flera olika berättelser.
På scenen får vi se ljussabeln från rymdfilmer, vapenrassel som i westernfilmer och relationsäventyr som känns igen från dramafilmer. Skådespelarna bygger sitt eget slutresultat av elementen.
Pjäsen skapas scen för scen. Jussi Vatanen börjar med att berätta hur fantastiskt det är att flytta till Los Angeles, där skådespelarroller väntar.
Teijo Eloranta och Niina Sillanpää, som spelar ett finskt par, samt Tiina Pirhonen, som spelar deras dotter, har flyttat till samma hörn. Bostadsområdet Dawn är populärt bland finnar.
Handlingen byggs snabbt upp, då fastighetsmäklaren i bostadsområdet visar sig vara mästaren i tjuvbutiken. Inte ens det finska paret är riktigt så ärligt som det verkar på ytan. Mannen är en före detta bankir som lämnade Finland i all hast för att fly sitt förflutna. Damen, å andra sidan, tjänar pengar genom att sälja sig själv.
Hela ensemblen kröns av Teijo Elorantas improviserade, ömtåliga ballad. Med andra ord går pjäsen verkligen igenom hela känsloregisteret.
Hoppa upp på scenen utan dialog
Det finns inga kostymer eller rekvisita i en improviserad pjäs, eftersom pjäsen inte har förberetts i förväg. Betraktaren kan föreställa sig allt. Foto: Jussi Nahkuri, Helsingfors stadsteater.
Man kan inte låta bli att beundra skådespelarna i Stella Polaris, som kan hoppa upp på scenen mycket naturligt utan dialog och en förutbestämd handling. De har endast hjälp av de element som publiken bidrar med och sin egen fantasi.
Jämfört med det flyter prestationen riktigt bra, och skådespelarna behöver inte älta sina ord. Men de gör lite fel med namnen de har kommit på. Dawn föder Dawn, men det stör inte framstegen. Istället får det bara publiken att skratta.
Stella goes Hollyböle är en spännande kombination av olika dramagenrer. Framför allt är det en humorbomb, för det är okej att skratta åt skådespelarnas insikter och misstag. Å andra sidan hämtar improviserade pjäser inspiration från populärkultur och aktuella teman i samhället.
Till exempel hade barnet som Tiina Pirhonen spelade gått för att kika på sexvideor på sin mammas smartphone. Pirhonens idé föds snabbt, men den föddes inte i intet. I bästa fall kan en pjäs innehålla mycket precisa observationer om samhället.