Recension: Sufflören

Scenens viskande livlina kliver in i rampljuset

Sufflor är teaterarbetaren som känner till pjäsmanusen bättre än alla andra och som, med ofelbar tajming, viskar en vass replik när en skådespelare går av. På Lilla Teatern får teaterviskaren en välförtjänt plats i rampljuset.

Den svenske skådespelaren och manusförfattaren Anders T Olssons monolog Sufflören beskrivs ofta som en hyllning till teaterns stumfilmsarbetare. Det finns ljus- och ljudarbetare, kostymdesigners och rekvisitadesigners som själva inte är synliga, trots att resultatet av deras arbete är centralt för pjäsen. Denna kategori inkluderar också soufflers som gör sitt bästa arbete på kvällarna när de inte alls behövs. På Lilla Teatern är det en Joachim Wigelius i toppform som med konstnärlig skicklighet gestaltar scenens dolda figur, soufflén, som vägrar all uppmärksamhet och föredrar att inte säga någonting alls. “Jag suffflerar, alltså gör jag det inte,” utropar soufflén, som alltid är klädd i svart, som Masha i Tjechovs Måsen.

De klassiska souffléluckorna har blivit historia av företagshälsoskäl, men för soufflén är det ändå viktigt att vara så osynlig som möjligt när man smyger sig in på sin plats framför scenen. Där sitter du med publiken bakom dig, på en ergonomiskt utformad stol med ett notställ för pjäsmanus och marknadens bästa minilampa (samma som soufflatorer på de stora scenerna i Europa använder) som ljuskälla.

Ljusgul och prasselfri

Vem hade kunnat ana att det fanns något som snobberi? Självklart investerar en professionellt stolt soufflé i hans arbetsredskap: Som en flitig bladvändare undviker han de vanliga prasslande vita manuskriptarken och låter manuskripten tryckas på specialbeställt papper från England, i nyansen citronsmörblomma. Han strör också torra andligheter över allt, odlar en humor som riktar sig mot souffléns verk, men kanske framför allt mot uppblåsta skådespelare och deras lathet. Souffléren står för trygghet i verket, för en livlina att greppa när orden tar slut på brädor. Vem annars kommer att rädda när skådespelaren snubblar i Hamlets stora monolog? Det är i sådana stunder som sufflén glänser och med ofelbar tajming kommer till undsättning med några teatrala viskande textrader. Snobben skulle inte ens kalla det en högljudd viskning, utan att andas med rösten.

Litteraturälskare

Det som driver vår soufflé är hans kärlek till scenkonst och litteratur. Dikten överträffar verkligheten och han tycker om att tillbringa tid med de stora regissörerna och författarna, och han gillar att göra det i en bunden form. Se en som blir nästan lyrisk när Edmond Rostands prestigefyllda klassiker Cyrano de Bergerac framförs på jambisk pentameter istället för sexbent alexandrin. För Joachim Wigelius soufflé nås botten när en pompös skådespelare – en av de många självupptagna och nedlåtande skådespelarna – blockerar replikerna. Han tappar koncept, tvingas ut ur tystnad, kastar sin yrkesstolthet överbord och kräver sin plats i rampljuset. Det är också här som Marina Meinanders initialt lågmälda regi växlar i högsta växel. Anders T Olsson skrev Sufflören som ett examensprojekt när han studerade vid Dramaskolan i Stockholm, och kanske kan pjäsen ses som en kärleksförklaring till den klassiska dramalitteraturen. Publiken bjuds på en ström av monologer i monologen och en soufflé som själv souffléer. Det är subtilt som det antyder, men texten – med en inbyggd ideal om utbildning? – Jag lyckas inte engagera hela speltiden.