Recension: Tahto

Den glittrande drottningen

Ryck på axlarna. Idrottaren förbereder sig. Sloganen är enkel: “Jag är Aino-Kaisa Saarinen.”

Regisserad av Sini Pesonen och skriven av Aina Bergroth, handlar Tahto om en skidåkares utveckling till en tävlingsidrottare i pressens motströmmar. Framgång kräver vilja, själviskhet och att övervinna sitt eget huvud.

Aino-Kaisa Saarinen, spelad av Sanna-June Hyde, har glittrande ögon tills det är dags att tävla. Då är han ostoppbar. Men det finns också en annan sida av idrottaren. Inför föreställningen är han osäker och hjälplös.

Den nära kretsen lever tätt i bakgrunden: föräldrarna (Leena Rapiola och Risto Kaskilahti) får idrottaren att bli förälskad i tävlingen, maken (Mikko Virtanen / Tatu Mönttinen) är flexibel i familjelivet, och tvillingsystern (Vappu Nalbantoglu) har pushat henne sedan barndomen.

Trycket är högt. Jämförelsen fokuserar ständigt på hennes rivaliserande syster Virpi Kuitunen (Linda Zilliacus). Du måste också tävla om uppmärksamheten från en vanlig tränare (Rauno Ahonen). Andre Agassi (Santeri Kinnunen) smyger sig på för att ifrågasätta idrottarens uppoffringar.

Skidåkning är en nationellt betydelsefull fråga som påverkar finskhet. Mediernas närvaro presenteras fint med hjälp av Tinja Salmis videodesign. De pinsamma minnena av dopningslukten presenteras också på ett hjärtligt sätt.

Koreografin i föreställningen är rapp och kantig. Det passar bra ihop med show-inspirerade outfits och showens glittrande stil. För en prestation om en idrottare är det märkligt hur svett, smuts och fysisk aktivitet är dolda. Idrottarens faktiska arbete och adrenalin är borta. Fokus ligger på mänskliga relationer och den nyliberala absurditeten i konkurrens.

Ibland lyckas föreställningen höja spänningen och euforin i flödestillståndet som är förknippat med tävlingsögonblicket. Aleksi Sauras ljudlandskap är starkt och mullrar bra. I det rörande ögonblicket av seger förstår publiken också vad en idrottares liv handlar om.