Recension: Äktenskapsgrejen

Lillans foajé var full av finsk-svenska kulturpersonligheter när den nya pjäsen Äktenskapsgrejen, skriven av Gunilla Hemming och regisserad av Chris af Enehielm, hade premiär den 11 september 2019. Samtalet bubblade glatt, den här gruppen känner varandra.

Äktenskapsgrejen översätts till en äktenskapsberättelse på finska, men mer än om äktenskap handlar pjäsen om kvinnors berättelser i olika generationer, vad världen förväntar sig av dem eller vad de själva förväntar sig av livet. Det är fem personer i pjäsen och jag tror att tre hade räckt. Jag skulle ha lämnat de vackra kvinnorna i familjens sommarstuga att diskutera deras val och drömmar, och männen hade kunnat vara bara referenser i texten. Och jag säger detta, även om den andra manliga rollen spelades av min favorit Carl-Kristian Rundman.De tre kvinnorna i Aviosgrejen är Irma, Silja och Ca.

Irma, spelad av Laila Björkstam, är någon slags kulturell gestalt som har skrivit en kontroversiell bok om kvinnlig sexualitet på 1960-talet. Hon tillbringar sina pensionärsdagar med en yngre man, Fred, spelad av Joachim Wigelius. Mannen dyrkar Irma, tar hand om hemmet och målar målningar. Tydligen tar han också hand om andra kvinnor på sina shoppingturer.

Silja, spelad av Jonna Järnefelt, är Irmas dotter. Hon står vid ett vägskäl, då hennes make Niklas har hittat en ny, yngre främling och gett sig ut på sin resa. Barnen är vuxna och de har i sin tur flugit till avlägsna länder. På grund av brist på pengar har hon också tvingats hyra ut lägenheten, så Silja anländer med sin kaftan till sommarstugan som hennes mor har boende.

Representanten för den unga generationen är Ca, som vägrar ens kalla sig kvinna. Han har dykt upp i Irmas kärnfamilj, eftersom Cas pappa är Fred. Ca försöker övertala Irma att ge tillstånd att återpublicera det kontroversiella verket från 60-talet, eftersom hon anser att dess budskap fortfarande talar till folk på 2010-talet. Cata spelas av Oksana Lammi.

Modern och dottern diskuterar sin livssituation och sin relation med varandra i heta ord. I dessa dialoger finns inget klappande, utan anklagelser och kritik. Vad har mamman gjort fel i sitt moderskap, vad har dottern gjort fel i sitt äktenskap, vad gör modern fel nu, och vad kommer dottern att göra i allmänhet nu när maken och barnen inte längre begränsar beslutsfattandet.

Ca ger en frisk fläkt från en ny generation vars val inte längre begränsas av något, men ändå verkar det inte finnas några möjligheter. Framtiden öppnar sig dyster, och hon ger perspektiv till samtalet med äldre kvinnor som ett sanningens horn.

Det finns gott om text och teman. Förutom hummern tas så många saker upp på bordet i sommarstugan att, åtminstone för mig som åskådare, den röda tråden i pjäsen försvann lite. Å andra sidan var samtalet väldigt verkligt, för så går det till när man börjar diskutera ödet för familjestugan, till exempel!

Texten hade insiktsfull dialog och intelligent humor. För en gångs skull roades jag också av den berusade fyllan och det får mig fortfarande att le när jag minns Jonna Järnefelt som Silja jämföra fördelarna med att dricka vin och pilates.

Istället undrade jag att både Silja och Ca tog till att ventilera sin oro med fysisk våld.

De kvinnliga skådespelarna var alla starka och trovärdiga i sina roller. Det var inget fel på männen, men deras roller var väldigt karikatyraktiga. Allt som allt var det en trevlig teaterkväll, vilket gav en god gnista för vidare diskussioner om kvinnors roll och relationer.

“Det är viktigt att se på varandra med vänlighet,” säger Silja.