Recension: Ens lite lugn i huset

Det enda Marcus (Max Forsman) vill ha är ens lite lugn i huset. Att han ska kunna sätta sig ner och lyssna på sin skiva Find Me, I and Myself som han hittade på sin shoppingtur en lördagsmorgon. Hans fru Therese (Åsa Wallenius) tycker istället att de två behöver prata, och hon har en bekännelse hon måste göra. För tjugoåtta år sedan gjorde hon ett misstag.

Sedan, på ett sätt, händer alla möjliga saker, på ett annat sätt, ingenting. Den portugisiske byggnadsarbetaren (Fabian Silén) som renoverar rör visar sig vara ganska obekant när det gäller badrumsrenoveringar. En granne (Sixten Lundberg) dyker upp eftersom hans hem är på väg att kollapsa av allt vatten som rinner runt huset, mestadels nedåt. Hans son Sebastian (Wilhelm Enckell) kommer på besök, liksom Marcus bästa vän Paul (Robert Enckell) och hans frus vän Elsa (Pia Runnakko).

Hög igenkänningsfaktor

Det mesta av det som händer har redan hänt. Och det enda Marcus vill är att allt ska bevaras som de är, att han ska kunna lyssna på sin skiva i lugn och ro. Den handlar om Marcus medelålderströtthet och resignation, om Thereses oro, om hans son Sebastians desorientering i familjen och livet. Pjäsen har en hög igenkänningsfaktor för många i auditoriet.

Max Forsman gör en stabil tolkning av Marcus motvilja och egocentricitet, hans uppenbara vilja att lyssna där lyssnandet bara är en transportväg till Me, Myself and I. Therese vill tvätta tvätten från det förflutna, för Sebastians skull. På ett sätt är hon initiativtagaren, på ett annat plan är det birollerna som håller den dramatiska maskineriet igång – kanske för att de har ett enklare uppdrag. Therese drar sig ofta undan, hon har sovit dåligt, Wallenius frånvaro ger de andra utrymme att leka.

Även lite lugn i huset är bra underhållning med stabilt och jämnt skådespeleri, skriver Barbro Enckell-Grimm.

Det roliga i denna komedi är att alla som kommer och går i Marcus och Thereses vardagsrum, deras hemligheter och avslöjanden, lögner, känslor och reaktioner. Max Forsman är en reflektionsyta för dem, och för det mesta anmärkningsvärt orörd, med fokus på det mesta. Varje replik som kommer från Marcus nära och kära filtreras genom hans upplevelser och neutraliseras på det sättet (inget ovanligt i verkliga livet). Mot slutet sviktar byggandet.

Även lite lugn i huset är bra underhållning med solid och jämn skådespeleri, en väloljad maskin. Duon Jaakko Saariluoma och Marina Meinander, som ansvarar för regi och dramatisering, hade ändå kunnat förbättra lite av uppbyggnaden. Att ha Leo och Pavel, en portugis och en, som komiska figurer i marginalen med det enda syftet att misslyckas, vädja om hjälp och stjäla värdens whiskey känns obekvämt.