Recension: Ens lite lugn i huset
Kompetent men förutsägbar relationsfars
Marcus (Max Forsman) kommer hem med en sällsynt jazzskiva och ser fram emot att sätta sig ner, lyssna på sin upptäckt och ta en drink. Men ödet vill annorlunda. Marcus hustru Therese (Åsa Wallenius) erkänner för sin man att hon hade en utomäktenskaplig affär för länge sedan.
Efter detta går allt fel. Badrumsrenoveringen går inte som planerat, meddelar grannen Pavel (Sixten Lundberg), som ringer på eftersom vatten läcker in i hans sovrum. Dessutom kommer den rebelliske vuxne sonen Sebastian (Wilhelm Enckell) på middag. Marcus känner sig förolämpad av allt detta, han ville bara sätta sig ner och lyssna på sin nya skatt.
Den franske dramatikern Florian Zeller är författare till A Little Calm in the House. Direktören är nu Jaakko Saariluoma, som regisserar på Lilla Teatern för första gången.
En medelålders mans ångest och egoism
Max Forsman visar återigen sin komiska talang – han bär farsen med sin briljans. Forsman är praktiskt taget på scen under hela den två timmar långa föreställningen och det finns en imponerande mängd text han presenterar. Forsman har perfekt komisk timing och personifierar verkligen den förlorade medelålders mannens ångest och egoism. Han gjorde det också passande i rollen som Serge i Svenska Teaterns ART förra hösten.
Även lite lugn i huset är tydligt Forsmans uppvisning, men förstås är de andra rollerna också utsökta. Sixten Lundberg är riktigt bra i rollen som grannen vars lägenhet håller på att förstöras. Marcus ser honom främst som en påträngande irritation, som inte förstår när det är dags att gå. Åsa Wallenius något neurotiska hustru tvivlar på sitt äktenskap. Wilhelm Enckell drar ner många skratt i rollen som gothrockaren Sebastian, som insisterar på att hans föräldrar ska kalla honom “Jävla Råttan”. Han känner sig fortfarande mer som en försigkommen tonåring än en vuxen.
De andra skådespelarna har mindre att arbeta med; Pia Runnakko spelar Thereses bästa vän Elsa och i rollen som Marcus bästa vän Paul är Robert Enckell. Den portugisiske byggnadsarbetaren Leo (Fabian Silén), som låtsas vara polsk för att få ett jobb, känner sig tröttsamt stereotyp.
Nerv och struktur
Antti Mattilas scenografi ramar in händelseförloppet på ett funktionellt sätt. Det andas ett samtida minimalistiskt hem, där alla möbler är noggrant utvalda och utgör ett slags statement. Maria Rosenqvists kostymer är eleganta och speglar karaktärernas personligheter väl.
Saariluoma har lyckats väl som regissera. Föreställningen har både nerv och fungerande struktur. Det stabila skådespeleriet gör att prestationen lyfter, även om handlingen i sig är ganska förutsägbar. Lilla Teatern har en stark farstradition att luta sig tillbaka mot, och det märks i slutresultatet.