Detta innebär ett accelererat tempo, men till skillnad från det frekventa dörrloppet i förvecklingens fars är det det förflutna och ett nät av halvsanningar och lögner, åtföljt av allvarliga vattenskador, som ger föreställningen fart.
I stormens öga finns medelålders Marcus (Max Forsman), som har tagit med sig en efterlängtad jazzskiva som är raritet Me, Myself and I, hittad på en loppmarknad, in i sitt fina pastellfärgade vardagsrum. Det enda Marcus vill är att sätta sig ner och njuta av upptäckten. Men ödet vill annorlunda och drar det längre strået.
Hans fru Therese (Åsa Wallenius) har, som vanligt, besökt sin psykolog och, för sin egen sinnesro, bestämt sig för att avslöja ett misstag 28 år tillbaka i tiden. Hon avbryter den kommande skivinspelningen och pressar ur sig bekännelsen, vilket till hennes besvikelse inte påverkar hennes man det minsta. Tills han efter ett tag får reda på vem det var som hans fru var otrogen mot honom med. Och sedan hänger rocken lös i luften, för här stavar vi Marcus bästa vän Paul (Robert Enckell) som (o)lämpligt kommer på besök.
Han är inte ensam om detta. Det blir ett våldsamt rus i huset när Marcus älskarinna Elsa (Pia Runnakko), Marcus oborstade och luddiga gothmusikerson Sebastian (Wilhelm Enckell) och grannen Pavel (Sixten Lundberg), som meddelar att det regnar lite i taget i badrummet på våningen under, knackar på dörren. Marcus lägenhet repareras, men den portugisiske svarta arbetaren Leo (Fabian Silén) förstör den så att en liten läcka snart övergår i en massiv översvämning.
Det roligaste är när Marcus inte vill erkänna sin egen relation med Eva för sin fru, trots älskarinnans envisa tjat. Den desperation och de lögner han dansar runt med blir allt mer absurda. Max Forsbloms nervöst ryckiga karaktär i den innersta skärselden av en alltmer lögnaktig och brinnande handling är farsens stora fördel: med gester och imitation framkallar han skratt. Han fungerar som bollplank för de andra som också framstår som komiska, var och en på sitt sätt, inte minst Fabian Silén och Sixten Lundberg.
Om första akten delvis går i styrfart och ganska långt är en förberedelse inför andra akten, går handlingen på högvarv efter pausen. Det finns verbala utbrott och situationsbundna komiska högtidliga stunder. Farsen har sina poänger och ger skådespelarna möjlighet att visa upp en rad välutvecklade komeditalanger.