Recension: Sörjen som blev
Fadern frågade aldrig varför hans mor lämnade honom i Sverige, men hans dotter vågar göra det.
Med några träbitar, krita och en griffeltavla skildrar Anna Takanen sin familjs historia. Klasarna blir bebisar, de två fantastiska pojkarna Timo och Leevi , som föds nära varandra. När fyra delar faller slets familjen isär – fadern dödas i Fortsättningskriget och den lille sjuke Timo skickas som krigsbarn till Sverige. På tavlan ritar hon den nya konstellationen som uppstår med två familjer i två länder – på ena sidan av Östersjön den svenska fosterfamiljen, på den andra den amputerade familjen av finskt ursprung.
Detta är inte första gången som den svenska skådespelaren och regissören Anna Takanens familjehistoria har porträtterats på en finsk scen – 2015 framfördes det stora svensk-finska samarbetet Fatherland på Svenska Teatern. Men det är tydligt att denna berättelse kräver mer intimitet, det blev uppenbart för mig för några veckor sedan när jag läste hennes bok om ämnet Sorg som blev från 2019. Och nu när boken håller på att göras om till teater känns den intima monologen på Lilla Teatern, regisserad av Mikaela Hasán , definitivt som rätt format.
Fattigdom och lunginflammation
Styrkan i Anna Takanens berättelse är nyanserna. Moder Saara vill både ta hem och vill inte ta med sin son hem från Sverige efter krigets slut. Motivet för det senare är också förståeligt – kriget tar slut men inte den obarmhärtiga fattigdomen. Det är konkret, oundvikligt, liksom den dubbelsidiga lunginflammation som ursprungligen fick henne att skicka iväg ett av sina barn. I Sverige finns sjukvård, näring, antibiotika.
I Finland är det inte alls ovanligt att ha krigsbarn i familjen, men i Sverige är dessa berättelser fortfarande mer sällsynta. Det mest intressanta med Takanens vittnesmål är den mellanrelation som fadern upplever och delvis ärvs av dottern. Timo har två hem och ingenting, han är svensk och finsk och varken någon av dem. Hans Finland symboliserar idyll och svek, liksom hans mor, Saara. Han vågar aldrig fråga henne varför hon inte tog hem honom, men hans dotter, Anna Takanen, vågar ställa frågorna rakt ut på scenen.
För dem som har läst boken kommer innehållet i monologen oundvikligen att vara en upprepning. Boken innehåller fler nyanser, öden och berättelser och är också den större upplevelsen. Fördelen med prestationen är tydligt Anna Takanen själv, hennes karisma, humor och det faktum att hon framför med sin egen historia. Smärtan, tårarna och minnena är sanna.
En dimension som dock kommer bättre fram på scenen är den fascinerande språkliga identitet som uppstår när hem finns i två länder såväl som i två språk. Familjen skapar sitt eget hybridspråk för att kommunicera med varandra. Detta förmedlas på ett rappigt sätt genom grälet mellan Anna Takanen och hennes väpnare, musikern Harri Kuusijärvi , som vänligt försöker “hjälpa” henne med det finska uttalet. Om någon undrar, uttalas efternamnet Takanen “Täckanen” och därmed basta.