Recension: Prinsessa Ruusunen – Paluu tulevaisuuteen

ShedHelsinkis Törnrosa ger färg och glädje till en slaskig vinterkväll

Londons Chickenshed Theatre har inspirerat kollektivet ShedHelsinki, teamet bakom musikalteatern Törnrosa – Tillbaka till framtiden. Båda teaterproduktionerna består av ett stort antal olika artister, firar mångfald och är därför öppna för exempelvis även för unga med funktionsnedsättningar.

En vinterig onsdag på Studio Pasila möts färdigheterna och styrkorna hos både musikalteaterproffs och “självbosättare” på den stora scenen för första gången. Man kan inte låta bli att beundra slutresultatet. Jag blev entusiastisk över produktionen efter att ha läst om den på Helsingfors stadsteaters webbplats, och klippen jag hittade på Youtube var också övertygande!

Törnrosa är förmodligen bekant för alla som en saga. ShedHelsinkis musikalversion blandar ungdomsmusikaler som utspelar sig i den traditionella skolvärlden med sagan om en saga på ett fräscht och uppfriskande sätt. Slutresultatet fungerar och är fullt av frenesi och glädjefylld gnista. Musikalens berättelse baseras på originalmanuset från ChickenShed Theatre och den framförs av lärarna vid StepUp Schools Skene Music Theatre School, regisserad av Marco Bjuström.

I början av pjäsen får kungen (Viljami Rosvall) och drottningen (Elina Kervinen) en flicka, till vilken hennes gudföräldrar ger varandra finare och mer speciella färdigheter. Men allt förändras av den onda alven Myrtle (Pauliina Kiuru), som dyker upp och förbannar flickan med döden. Genom olika stadier trogna originalberättelsen befinner sig tonåriga Törnrosa (Josefiina Vanamo) i sina egna föräldrars ungdom, från 1977.

Jag gillade verkligen det visuella, tempot och atmosfären i föreställningen. Stämningen på scenen är som bäst i folkmassorna, där lagandan hos skaparna som är involverade i produktionen kommer till tittarens hud och kryper i kalla rysningar längs hjärtsträngarna. Manusets berättelse är också lätt att följa och därför är den perfekt för yngre tittare.

Scenografin är enkel men funktionell i sin elegans och bär väl upp de imponerande och till och med djärva kostymerna. Särskilt skolans lärares kläder är minnesvärda för sin personlighet och färgmättnad.

Den nyanserade och uttrycksfulla Josefiina Vanamo som Törnrosa gläder också med sina sångkunskaper. De andra skådespelarna kastar sig också helhjärtat in i det, och Pauliina Kiuru, som spelar den onda alven Myrtle, verkar verkligen festa på sin roll!

ShedHelsinkis artister förenas av en passion och frenesi för teater, vilket verkligen kan kännas i slutresultatet. Låtarna, som spelar en betydande roll i framträdandet, är också roliga och genomtänkt texterade. Jag minns särskilt sången Aikamatka (Tidsresor), som flyttade pjäsens karaktärer från nutid till 70-talet, som mindes min egen barndoms tokigheter samt 90-talets egenskaper.

Jag rekommenderar ShedHelsinkis pjäs till alla som behöver muntra upp en mörk vinterkväll. Jag ser fram emot kollektivets nästa produktioner!