Recension: Kolme teosta kontaktista

Dansrecension: Tre utmärkta föreställningar om olika typer av kontakterHelsingfors danskompanis nya serie, Three Works from Contact, har ytterligare något gemensamt utöver temat. Det är en rörelse. Var och en av de tre verken baseras på och har ett starkt fokus på rörelse. Självklart, alla på sitt eget sätt och på ett väldigt olika sätt. Samtidigt är föreställningen ett utmärkt snabbt tvärsnitt av de olika linjerna inom samtida dans.

Som namnet antyder är startpunkten för varje stycke kontakt, och specifikt fysisk kontakt och kommunikation mellan dansarna, vilket egentligen inte kan hanteras på distans.

Fysisk dialog

Kvällens första verk, Mirva Mäkinens Luodos, fokuserar på det mest abstrakta och, på ett sätt, rent rörelsebaserat kontakt, som fokuserar på kontaktimprovisation, vilket innebär en fysisk dialog mellan två eller flera personer.

Luodos dialog inkluderar tre dansare, Jyrki Kasper, Misa Lommi och Heidi Naakka, samt musikern Tapani Rinne. Dansarna reagerar både på varandra och på musiken. Ibland “pratar” dansarna med varandra i par, ibland med musikern och ibland bara med sina egna rörelser.

Det betyder inte slumpmässig improvisation. Framförandet har en tydlig struktur, som bryts av en musikalisk väv skapad och loopad av Rinne med basklarinett och effektutrustning. Hela filmen kommenteras också ibland av Kim Saarinens och Elina Kolehmainens vita linjefigurer på golvet eller bakgrundstypsnittet.

Verkets atmosfär är befriad, varm och ibland till och med lekfull. Dansarna är tydligt hemma i rörelsen som till stor del sker på golvnivå.

Föreställningen börjar med att dansarna rullar runt som barn och leker nästan i en hög över scenen. I slutet rullar alla långsamt av scenen i olika riktningar medan musiken mullrar i en mycket mörk ton. I den nuvarande världssituationen är det tvångsmässigt förknippat med händelserna i Ukraina.

Instrumentet används för att slå över utan omsorg

Av performancetrion är Soidinmenot utan tvekan den roligaste, skapad av Sari Palmgren tillsammans med dansarna. Den har inspirerats av uppvaktning av fåglar, som är mycket lika mänskligt matchmaking-beteende, särskilt när det utförs med en så upplyftande överväldigande attityd.

Paljetter och färgglada volanger virvlar när hanarna i Pekka Louhio, Mikko Paloniemi och Justus Pienmunne försöker, ibland till och med desperat, att överträffa varandra och få Inka Tiitinen som den sista representanten för sin art att intressera sig för sig själv. Det finns också ett ljud från vemodiga rykten till alltöverväldigande skrik. Satsen är frestande karikerad fågellik, och det råder verkligen ingen brist på energi eller fart.

Om allt detta kommer att fungera på kvinnan och vilka av friarna som faktiskt vinner är fortfarande öppet i slutändan. Slutet är faktiskt till och med lite vemodigt. Innan dess har vi dock kunnat njuta av absolut busiga “fågeldanser” och vokala uttryck.

Men föreställningen handlar inte bara om nöje, utan bygger på idén om både de oundvikliga förändringarna i naturen och att bli lämnad ifred och sedd.

En fantastisk relationsresa

Vi dyker ner i helt olika världar i kvällens tredje verk, Riia Kivimäki och Saku Mäkeläs GLG, som skapats i samarbete med Cirko.

Framträdandet är definitivt kvällens mest seriösa när det gäller atmosfär. Det är en relationsresa där två personer möts, bildar ett par och sedan försöker släppa taget och hålla fast vid det de har funnit samtidigt.

Ämnet i sig är inte nytt, utan mycket välkänt. Det som gör GLG kanske till kvällens mest konstnärligt kompletta föreställning är Kivimäkis och Mäkeläs fantastiska skicklighet och den underbart utförda föreningen av partner- och luftakrobatik och dans.

I denna föreställning är akrobatik inte bara skickligt utförda trick och rörelser, utan ett sätt att berätta och uttrycka en historia och känslor. Kivimäki och Mäkelä är också mycket öppna och nästan blodiga på scen som skådespelare. Och å andra sidan, extremt kontrollerad. De har också tydligt velat leta efter gränserna mellan akrobatik och gränssnitten mellan den och dans. Och de har också funnit dem, både nya rörelser och en ny sorts rörelseuttryck.

Föreställningen börjar med en maritim atmosfär och slutar där. Fören på en stor oceanångare har just blivit en egenbyggd yacht i sitt eget liv, som nu byggs tillsammans.