Recension: Juoksuhaudantie

RedNoseClubs charmiga röda näsor sätter genast en sådan kugghjul i ögat att du inte kan låta bli att nynna nöjt på läktaren. De här killarna verkar kunna göra precis vad som helst och du har ingen aning om vad som kommer att hända på scenen. “Överraska mig!” är tanken i huvudet, och det är precis vad Mike och Zin verkligen gör. Med sitt utseende och sina roliga ljud får de genast sympati på sin sida, även om huvudkaraktären Matti Virtanen själv är lite fånig.

Det ursprungliga arbetet tas i beaktande på ett konkret sätt och fakta kontrolleras därifrån. Författaren Hotakainens lösningar förundras också högljutt, som att först Matti Virtanen säljer alla sina ägodelar och efter ett tag hittar en massagebänk i källaren.

Ibland tar vi gitarrer och andra instrument och tar lite U2-produktion eller Johnny Cash som starter. Efter pausen, när publiken anländer till salen, är en i publiken ivrig att be om en extranummer av “Bonos sång” och vi får det, dock mot en liten extra avgift. De insamlade pengarna ska enligt uppgift användas för att köpa nya slädar till barnen.

I början meddelades att “låt oss se om vi kan ta oss till slutet”.

Förutom clowneri är det fascinerande med detta att förutom handlingen i sig bygger framträdandet också på improvisation.

Mitt i allt kan de glida av den upptrampade stigen, försöka om scenen eller vinna mer sympati hos publiken. Mike och Zin gör ett härligt utnyttjande av tittarnas reaktioner utan att strukturen lider eller fastnar på plats. Vi går framåt och hemmafrontmannen kläcks långsamt därifrån, även om vi ibland funderar över de enorma bostadskostnaderna, publikens partikopplingar eller nackdelarna med filmen om Trench Road.

Själva scenografin består bara av gardiner stämda i bakgrunden, bakom vilka man ibland smyger in och kikar genom vecken. Det är allt du behöver, för här, om någonstans, kan tittaren också komma in i ett “kreativt rum” och använda sin fantasi. En gammal man viftar med sin “pinne”, hjälp behövs i köket för att marinera hönsen.

Du behöver inte ens känna till originalverket (jag har bara sett filmen), eftersom allt som är väsentligt för handlingen berättas.

Om vi har tid… I takt med David Bowies “Heroes” når vi slutet. Tack och buga, högljudda applåder från publiken.

Jag måste säga att detta var en av de mest spännande produktioner jag sett på länge. Jag tänkte också lite på Thomas Moncktons The Pianist, där jag inte alls var säker på vad som skulle hända härnäst.

Skickligt, busigt skådespeleri, användning av röst och kropp – vilken fantastisk idé! Jag vill definitivt se mer av den här typen av atmosfär och jag vill verkligen se den här föreställningen igen. Förutom Helsingfors är det också möjligt att se Trench Road på Lahti City Theatre och Tammerfors Arbetarteater.