Recension: Silence
Dansrecension: Jarkko Mandelins Silence är höstens berusande dansevenemang
Det är djärvt att kalla frieriet perfekt. Ändå vill jag använda denna definition för Jarkko Mandelins verk Silence för Helsingfors danskompani och Kinetic Orchestra på den lilla scenen i Helsingfors stadsteater. Det finns inget i den som du skulle vilja vara annorlunda.
Mandelin själv beskriver sitt arbete som visuell musik och symfonisk dansframträdande, och det är vad det till stor del är. I ett femdelat verk finns det inget behov av att “förstå” något eller leta efter betydelser. Du kan bara njuta av den berusande rörelsen som förvandlas från en del till en annan både i rytm och struktur.
Och vilken rörelse det är! Mandelins rörelsespråk, som smidigt kombinerar samtida dans, kontaktimprovisation, breakdance, akrobatik och kampsport, är unikt. Den är mycket mångsidig, extremt fysiskt krävande, full av detaljer och ändå mycket lätt att följa. Särskilt när man arbetar i par kan man verkligen se fokus på stunden.
Även om koreografin är energisk och till stor del snabb, skapar hela föreställningen ett intryck av lugn. Och med detta menar jag inte bara de långsammare delarna av verket, utan en slags allmän atmosfär. Det finns inte ett spår av ansträngning i föreställningen, men allt utstrålar en fridfull säkerhet i att vara och göra.
HELA GRUPPEN PÅ 12 DANSARE ÄR otrolig. De har en virtuos behärskning av sina kroppar, rörelsespråk och koreografi. De är hundratio procent närvarande. De tolkar inte, de lever rörelsen. Dansen flyter och andas i både supersnabba och extremt långsamma scener. Sömlösa kontakter fungerar både i de samtidiga delarna av hela gruppen och särskilt i pararbete.
Varje framförande av Silence är också unikt eftersom solon och duetter som dansarna själva skapar ritas separat för varje föreställning. De har sin egen koreografiskt definierade plats, men utövarna byts ut.
Även om dansgruppen är stor känns det arenaliknande utrymmet på den lilla scenen inte alls trångt. Förutom koreografisk uppfinningsrikedom påverkas den definitivt också av bristen på visuella inslag, vilket på intet sätt innebär tomhet eller tristess. Färgschemat är endast svart, vitt och grått. Dansarna är klädda i frack och podierna i bakgrunden, som avlägset påminner om en stenig urban miljö, är grå. Ljusen (Aku Lahti) leker inte heller med färgerna, även om de annars lever med föreställningen.
Musiken skapad av Janne Hasti är samtidigt mycket klassisk och å andra sidan slagverksinriktad rytmisk musik. De olika delarna av musiken är tydligt åtskilda, och intervallen mellan de olika delarna används växelvis som pauser för dansarna. Men den performativa spänningen bryts inte. Musik och dans lever inte bara sina egna liv för en stund, utan samarbetar nära hela tiden.
Silence har producerats med stöd av New Classics-fonden. Arbetet har all chans att formas i enlighet med stödfondens namn. Föreställningen har mycket att erbjuda både danskännare och debutanter.