Dramatiserad av Karin Parrot-Jonzon och regisserad av Ann-Luise Bertell , är pjäsen Egenmäktigt menetlus (Godtycklig procedur ) lika intressant som Lena Anderssons roman är. Både boken och pjäsen visar hur irrationella våra känslor är, hur vi ror mot vinden och kämpar mot väderkvarnar, hur det sista som dör är hopp.
Förspelet till föreläsningen Ester håller om Hugos konst är kortfattat följande: Ester och Hugo möts. De inleder en relation – åtminstone är det så Ester uppfattar det. Efter några korta möten tar allt slut i sanden. Ester kan inte släppa tanken på Hugo, och hon följer efter honom, mest i telefon. Varje gång hon verkar ge upp och börjar tänka på något annat, kommer en replik från Hugo, som tänder Esters hopp. En tacksam krok att hänga dramatiseringen på.
Esters berättelse har ett kvinnligt perspektiv. Hon är övertygad om att hon har “rätt” och vill övertala Hugo att bli kär i henne. Den intressanta frågan är om Hugo alls inser vad som pågår.
Förstår han inte, eller bryr han sig inte?
Man kan se Lena Anderssons Ester som en intellektuellt skarp men känslomässigt okunnig person. I denna produktion är det egentligen inte så. Ester styrs av sina känslor, men hon vet vad hon vill, och hon har trots allt gott självförtroende, hon anser sig ha rätt på sin sida. Hugos “brott” är alltså likt ett brutet äktenskapslöfte (“Du har varit inne i min kropp”, skriker Ester när hon rusar efter en bekymrad Hugo med stora steg).
Linda Zilliacus’ Ester är i grunden en självsäker person, hon står upp för sig själv när vinden blåser. Här är Zilliacus tolkning av rollen betydelsefull. Hon är inte en kille, utan en person som kan överleva stormen. Hennes långa hår kan resa sig av nervös elektricitet, ryggen kan böjas och hennes blick fladdra av osäkerhet. I nästa scen kastar hon sig dock över Rask och telefonen med nya beröringar, även om hennes tummar börjar bli trötta. Kören av vänner, här Anja Bargum och Emilia Nyman, gör sitt bästa för att styra Esters tankar på andra spår, med liten framgång.
Bargum och Nyman, särskilt Bargum, är de som måste stå för de komiska ledtrådarna. Det är de som har avstånd och ser hopplösheten i Esters sällskap. De står på publikens sida, eller står som representanter för oss i auditoriet. Taktfullt, men med uppkavlade ärmar och fler muskler än Ester och Hugo tillsammans, representerar de ändå takt och en känsla för situationens allvar.
I början av föreställningen var jag lite orolig att Lilla Teaterns uppsättning skulle stanna vid en avskalad bild av dragkampen mellan Ester och Hugo, att det ideologiska materialet som romanen har skulle utelämnas helt från dramatiseringen. Denna rädsla bleknades. I tillräckligt många glimtar blir vi en del av en moralisk diskussion om utilitarism och utilitaristisk etik, ett idéutbyte som uppenbarligen sker med större framgång i Esters huvud än i Hugos inlägg. Känslor är, som det bör vara i denna berättelse, fortfarande det viktigaste. Annars hade produktionen varit för dialogtung.
Johan Fagerudds Hugo är en märklig kombination av en träget och en viljelös, på ett sätt kall, kulturman. Medan Ester i Linda Zilliacus figur, kroppsspråk och ansiktsuttryck är en levande kvinna med potential.
Lite rättvist med tanke på det överskott av kvinnor som vanligtvis finns i teatern. Många män kan ha något att lära. Och de som gått på livets hårda skola, som Hugo försöker fuska sig igenom, kan vara nöjda.