Recension: Kuka tappoi bambin?

Vem dödade Bambi, minnet spår av ondska

Det hålls en vuxenfest i korridoren i ett rikt fristående hus i en liten stad, men en gruppvåldtäkt planerad av familjens son Nathan äger rum i källaren. Monika Fagerholms verk Who Killed Bambi? (2019) är sammanflätat med denna händelse, som Pipsa Lonka har dramatiserat till en tät, intermittent föreställning. Dess två gånger löper sida vid sida och avslöjar tecken på våld hos dess bärare. Pjäsens titel har följts av undertiteln Kan ondska glömmas? Den beskriver hela saken kortfattat.

En föreställning är kopplad till den lilla scenen i Helsingfors stadsteater, där brottet återvänder till förgrunden efter flera år när en av deltagarna meddelar att han tänker göra en film om det. Den 26-årige Gusten har ändå inte kunnat glömma vad som hände, och den nya utvecklingen gör honom ännu mer ledsen. Han disciplinerar sig genom att öka antalet och intensiteten i sina löpningar och arbetar som fastighetsmäklare allt mer noggrant.

I sina relationer med kvinnor lever Gusten i det förflutnas och nuets trasslar, hon vet inte hur hon ska distansera sig men engagerar sig inte heller. Allt han gör bestäms av den händelse han motvilligt deltagit i, vilket för honom har inneburit oskuldens död. Pyry Nikkilä är den plågsamt trasiga Gusten som vuxen, och Jaakko Hutchings är den sköra 16-åriga Gusten. Flickvännerna spelas av Misa Lommi och Aksinja Lommi.

Å andra sidan verkar Nathan (Justus Pienmunne) ha glömt vad som hände. Han tonar ner saken och fortsätter sitt överklassliv med fester och skidåkning i Alperna. Å andra sidan kan du inte kika under ytan, eftersom dess rustning är tålig. Pienmunne spelar en spektakulär roll som visar hennes bakgrund som dansare. Nathan verkar smidigt röra sig genom livets svängar och svängar.

Den tredje vännen, Cosmo (Elias Keränen), arbetar med minnet på sitt eget sätt. Han vill göra en film om vad som hände. Cosmo är hänsynslös och får Gusten att komma ur spåret.

Hur är det med föräldrarna? En bild ritas av dem som inte är smickrande. Hela föreställningen börjar med att Gustens operasångerska mor Angela sjunger naken i sitt badkar, som cirklar runt scenen. Karaktären har gjorts livfull och komisk i sin dramatiska överdrift. Angela reser världen runt och återvänder hem och hyllar sina prestationer. Hon lämnar sin son i Nathans familjs vård under resorna. Leena Rapola är en hysteriskt skamlös konstnär som lever i sin egen värld och bara vaknar upp till allvarliga frågor när hennes son döms för ett brott.

Nathans mamma Annelise (Heidi Herala) har gått från internatskola till VD för ett internationellt företag och kommer ihåg att skryta om sina inkomster som allvetande. Denna mor krossas inte av domar, utan är beredd att radera sin sons gärningar. Herala blir tårögd i sin roll. Familjens far (Kari Mattila) nöjer sig med den gamla “pojkar är pojkar”-refrängen. Våldtäkt är alltså fortfarande ett brott som ses olika beroende på sammanhanget.

Riikka Oksanens regi blandar scenerna fint och bygger upp dem genom stark fysisk närvaro. Rörelsespråket hos de unga domineras på scenen av en rastlös puls som ibland söker sin utsläpp. Pjäsen får tittaren att reflektera över sin egen relation till de attityder som fortfarande lever och det växande våldet bland unga, vilket inte går att undvika i nyheterna. Vägledningen fördröjer eller målar inte i onödan.

Janne Vasamas scenografi, tillsammans med Kari Leppäläs ljussättning, varierar den avskalade scenen effektivt. Huvudpersonens mentala landskap får sina toner mitt i landskapsfotografier och videor och neonrörsrutor som lyser kallt. Upplevelsen av att se pjäsen är inte den lättaste, även om själva brottet inte visas. Men det är definitivt givande.

Monika Fagerholm – Peppa Lonka: Vem dödade Bambi? Översatt av Laura Jänisniemi, dramatisering av Pipsa Lonka, regissör Riikka Oksanen, koreografi av Justus Pienmunne, scenografi av Janne Vasama, kostymdesign av Tiina Kaukanen, ljusdesign av Kari Leppälä, projektioner av Mika Haaranen, ljuddesign av Eero Niemi, röstkonsultation av Pia Komsi, improviserad sång av Leena Rapola, sminkdesign av Maija Sillanpää, dramaturg Henna Piirto. Premiär på den lilla scenen i Helsingfors stadsteater den 31.8.2023.