Recension: Riistapolku
The Game Trail, regisserad av Lauri Maijala, bygger på utmärkt skådespeleri
På den lilla scenen i Helsingfors stadsteater är Riistapolku en plågsamt kraftfull, hårt realistisk tolkning av en dramaklassiker som sällan spelas i Finland. Pjäsens författare, tysken Franz Xaver Kroetz (f. 1946), är känd för sina starka teman och hans pjäser var särskilt populära i Centraleuropa under 1970- och 1980-talen. Pjäsen är regisserad av Lauri Maijala. Riistapolku berättar en historia baserad på verkliga händelser och slutar i tragedi om okonventionell kärlek, oönskad graviditet och våld.
Pjäsen börjar som en beskrivning av vardagslivet i en vanlig familj, men i takt med att berättelsen fortskrider tar en kärlekshistoria som slutar i tragedi i centrum. Familjens pappa, Erwin (Risto Kaskilahti), drömmer om ett bättre jobb, och modern Hilda (Ursula Salo) drömmer om ett vanligt fridfullt familjeliv. Den 13-åriga dottern Hanni (Ella Mettänen) och 19-årige Franz (Paavo Kinnunen) blir dödligt förälskade.
Utöver familjetragedin har Game Trail också en mer social dimension. Erwins far är starkt besviken på det tyska samhället på 1960-talet. Han verkar längta efter nationalsocialisternas starka ledarskap, dess värderingar och tidens klarhet, istället för den oklarhet som präglade demokratiska Västtyskland och 1960-talets nya vindar. Även om krigstiden i Erwins minnen framstår som en förlorad ungdom, längtar han efter en tydligare ordning och disciplin. Dessa teman för också Maijalas riktning mot den tydligt europeiska nutiden och skapar bilder av de växande högerpopulistiska strömningarna i nutiden.
Även om du inte är ett fan av mörkare dramatik är Helsingfors stadsteaters Game Trail värd ett besök, särskilt tack vare de briljanta skådespelarna. Deras skådespeleri och starka närvaro skapar en påtagligt överväldigande atmosfär i föreställningen.
Ella Mettänen spelar rollen som den unga 13-åriga Hanni naturligt och otvingat och, framför allt, psykologiskt välgrundat. Å ena sidan får han absolutheten hos en förtidig tonåring, å andra sidan barnets skrämmande osäkerhet och längtan efter en vuxens armar. Mettänens skådespeleri betonar skildringen av Hannis inre värld, både osäker och i slutändan trotsig i all sin tragiskhet.
Mettänen bygger sin karaktär med utåt sett ganska lugn, få gester, men baserat på en ännu starkare närvaro på scenen. Exempel på den unga Ella Mettänens färdigheter har visats till exempel i Group Theatres 9 Good Reasons to Live-föreställning, samt i Teatteri Jurkkas Lokki och Niskavuoris Hetta. Hannis roll i Riistapolku är det senaste beviset på Mettänens färdigheter och känsliga skådespelarkaraktär.
I Paavo Kinnunens händer förvandlas 19-årige Franz till en tragikomisk ung man som är förälskad. Kinnunens scenkarisma och starka skrivförmåga bygger karaktären hos en framgångsrik arbetarklasspojke.
Ursula Salos mor, Hilda, oroar sig för sin dotter, en överkänslig ansvarsbärare och å andra sidan en hemmafru som håller fast vid en oklanderlig fasad. Salo lyckas också levande skildra chocken i moderns sinne när de tragiska händelserna rullar framåt. Risto Kaskilahti får en skärande hopplöshet i faderns gestalt och å andra sidan konflikt med sitt barn, liksom en kärleksfull och misshandlande, förvirrad förälder.
Dialogen i Vesa Tapio Valos finska översättning lever naturligt i skådespelarnas munnar. Textens sparsamma formulering passar väl in i verkets värld. Det dialektala, grova språket ger en delvis vardaglig och ibland plågsam atmosfär till föreställningen.
I sin koncisa, bara en och en halv timme långa tolkning lyckas Lauri Maijala på ett fängslande sätt beskriva vardagsrutinerna i en arbetarklassfamilj i en liten tysk stad och den okonventionella kärleken hos familjens 13-åriga dotter till en 19-årig ung man. Maijalas regielement ger verken frestande plågsamma, till och med drömlika ögonblicksbilder. Familjens vardag är full av repetitiva rutiner; Arbete, skola, morgnar och måltider. Aleksi Sauras utmärkta ljuddesign skapar en välbekant normalitet i familjens vardagsrutiner.