Recension: Tahto

Helsingfors stadsteaters Tahto är en drömpjäs för skidgalningar!

Tahto är drömspelet för varje skidgalning och bänklöpare. Sanna-June Hyde, som gled in i Aino-Kaisa Saarinens skidoverall, är åtminstone värdig en guldmedalj i sin roll. Tahto är sprintskidåkning, där du går både på ryggen och fri, och ibland spelas nationalsången.

Jag bestämde mig för att förbereda mig ordentligt inför pjäsen Tahto. För min del har den grundläggande träningssäsongen pågått i årtionden, eftersom jag har följt vintersporter sedan jag var barn. När jag växte upp i Lahti har jag åkt samma Salpausselkä-spår som Aino-Kaisa Saarinen, även om det var flera år tidigare, och jag tror att min sista trofésked är från tredje klass i grundskolan.

Jag har också suttit på läktaren många gånger när Aikku tävlat i Salpausselkä-spelen. Jag minns tydligt när hans anhängare ropade uppmuntran bredvid oss. Jag såg också hans avskedslopp förra våren på samma stadion där han nu dagligen arbetar i rollen som generalsekreterare för Salpausselkä-spelen.

Och självklart har jag följt Aikus längdskiddueller i världsmästerskapen. I sista minuten före pjäsen läste jag Pekka Holopainens biografi om Aiku, som också heter Tahto.

Pjäsen börjar imponerande. I videon talar den autentiska Aino-Kaisa Saarinen om ett ögonblick när du är så nära gränsen för dina resurser att ditt synfält smalnar av, du förlorar medvetandet, du tror att du inte orkar längre, men någonstans bakom den extrema smärtan kommer styrkan att överträffa dig själv, att uppnå ett tidigare upplevt FLOW och det känns så bra att du vill sträva efter det om och om igen.

Sedan kliver Aino-Kaisa Saarinen från pjäsen in på scenen, spelad med fenomenal energi av Sanna-June Hyde. Hon är pjäsens tydliga huvudperson och kan bara beundra den skicklighet med vilken Sanna-June får fram Aikus orubbliga vilja och osäkerhet på scenen!

Pjäsen är skriven av Aina Bergroth. Men händelserna utspelar sig i linje med biografin Tahto, vilket innebär att Aikus egen röst hörs starkt. Boken är ju trots allt en häpnadsväckande, direkt skildring där Aikku skoningslöst först och främst lyfter fram sina egna svagheter, men också andras. Tahto regisseras av Sini Pesonen.

I Saarinen-familjens hem har principen varit att ens egna barn inte får pris, och detta blir mycket tydligt i texten. Träning och tävling är limmet i en sammansvetsad familjegemenskap, och vardagslivet styrs av flickornas idrottsintressen. När Aikku tar med sin pojkvän, svärsonskandidaten Tomi, för att träffa sina föräldrar för första gången, måste Tom också räkna in hur snabbt han kommer springa runt i huset. Du ser, du ser, vad en man är gjord av.

Till skillnad från boken har Andre Agassi, spelad av Santeri Kinnunen, lagts till i pjäsen som ett extra inslag, vars biografi har lästs upp hos oss. Andre Agassi nådde toppen av världen, trots att han har förklarat att han hatar tennis. Alla som har läst Agassis bok kommer däremot att hata Andres far, som tejpade fast ett tennisracket på sin sons handled. I pjäsen viskar Andre sirenernas sång till Aiku, frestar honom att ge upp och tonar ner vikten av att vinna. Jag tycker att det fungerade utmärkt att ta in Andre för att balansera Aiku.

Det finns också en annan motvikt i pjäsen och i boken, Virpi Kuitunen (Sarasvuo). Virpi är en gyllene skönhet, en överlägsen skidglidare och Aikus bästa pusher. Relationen är komplex, Aikku beundrar Virpi och är samtidigt avundsjuk på henne, särskilt på deras coach Jamppa Riskis uppskattande blick. Å andra sidan har de ett gemensamt mål: de vill båda vara bäst i världen.

Linda Zilliacus, som spelar Virpi, är en lika underbar uppenbarelse som den riktiga Virpi. Inte likadana, men lika starkt strålande. Han ger Aiku ärlig erkänsla i ögonblicket av nederlaget, men är förvånad över Aikus tolkningar av många händelser. Han sätter betraktarens/läsarens tankar i ord, alltså hur i hela friden kan Aikku se allt bara ur sitt eget perspektiv. Aikku pressar allt väldigt ärligt och verkar bara stolt över det.

Tränare Jamppa Riski spelas av Rauno Ahonen. Han är Aikus professionella tillflyktsort, han skapar tro, han lugnar ner sig, han säger åt oss att gå till soffan med en chokladkaka. Jamppa säger också att Aikku har varit hans mest anställningsbara tränare. Aikku ringer Jampa flera gånger om dagen, trots att tränarrelationen är över. Jag känner den riktiga Jarmo Riski, för vi jobbade på samma kontor i flera år. Rauno Ahonen fångar lugnet i den verkliga Jampa, men det finns inte samma värme i ögonvrårna.

Aikus familj, mamma, pappa och tvillingsyster (de två äldre systrarna har glömts bort i pjäsen) har varit Aikus stödteam genom hela hennes liv. Familjen är engagerad i att fira guldmedaljen, även om det tar lång tid för föräldrarna att göra skidåkning till ett riktigt yrke. Tvillingsystern står nära, men de krockar också med henne. Hennes syster tyckte att Aikku var en snällare person innan mästerskapen. Leena Rapola, som spelar mamman, och Risto Kaskilahti, som spelar pappan, är mycket trovärdiga i sina roller. Bilden av syster Maija, som i pjäsen helt enkelt kallas Syster, är inte lika tydlig. Vappu Nabantoglu agerar bra, men utan bakgrunden från boken Tahto är det svårt att förstå hennes betydelse för Aiku.

Pjäsen innehåller också andra karaktärer som är bekanta för skidåkare, händelserna 2001 är redan lite leende och om de vill kan publiken också sjunga nationalsången.

Men en är den ältaste av alla, hennes make Tom. Sami Jauhojärvi säger i boken Tahto att han inte kunde vara gift med Aiku för en stund. Många har tydligen skrattat åt Tom om hur han kan hantera alla Aikus nycker. Pjäsens Tom är den mest underbara, han stödjer, uppmuntrar, tar hand om vardagslivet och slutligen även deras dotter Amanda. Han har dock inte blivit en flip-flop, utan en man med gott självförtroende syns på scenen, som inte störs av små vardagsutbrott när den gemensamma grunden är stark. Tomis roll spelas av Mikko Virtanen, som du kanske blir lite förälskad i i publiken.

Under pausen i pjäsen var jag helt exalterad. Det här var intressant, inspirerande, till och med roligt! Mot slutet av pjäsen blev berättelsen mer fragmenterad, händelserna efter boken som publicerades 2016 var inlimmade, och den gemensamma nämnaren försvann, åtminstone för mig.

Min teaterupplevelse förbättrades definitivt av tre saker:

1. Jag följer aktivt vintersporter och alla karaktärer i pjäsen var åtminstone kända vid namn
2. Jag hade precis läst boken Tahto, så jag kände också till bakgrunden till scenerna som min man, som var med mig i teatern, inte visste något om och därför undrade vad det handlade om
3. Jag har också läst biografin om Andre Agassi.

Enligt min åsikt är Tahto ett måste om du fyller den första punkten. De två följande är en fördel, men du kan kasta dig in i vintersportens värld utan det.

“Du kan inte lyckas i världsmästerskapen utan en hemsk laddning.”

Aino-Kaisa Saarinen har 15 medaljer, varav fyra var guld. Tre av medaljerna kommer från individuella distanser:

• Världsmästerskapsguld, 10 km, Liberec 2009
• OS-brons, 30 km, Vancouver 2010
• Brons vid världsmästerskapen, 10 km, Oslo 2011

Som pjäsens tack läser Sanna-June Hyde ett sms skickat av Aiku. Han hade velat komma till premiären, men junior-VM i Lahti hade hindrat honom från att komma. Aikku skrev: “Man kan inte få allt i livet.”

Det är fantastiskt att idrottarens historia har nått teaterscenen. Den enda andra sportpjäs jag har sett på Lahti City Theatre var för många år sedan. Det var Kerttu Hämerantas kärleksstig och jag önskar att jag kunde se den igen.