Recension: Tahto

En ny pjäs om Aino-Kaisa Saarinen sammanfattar de finska barrträden och djävulens attityd mycket träffande

Aino-Kaisa Saarinen må ha korta spakar, men hon har en ännu mer påstridig attityd.

Vilket privilegium medelmåttighet ibland kan vara!

Denna tanke dyker upp efter premiären av Helsingfors stadsteaters pjäs Tahto. Tahto, som berättar historien om världsmästerskapsskidåkaren Aino-Kaisa Saarinen, är en berättelse om hur roligt och smärtsamt det är att försöka vara något speciellt.

Ju hårdare du vill det, desto hårdare svider besvikelserna.

Själva pjäsen är allt annat än medioker. Det är en färdighet att vara lättsam, rolig och innerlig på samma gång, och det är vad Tahto – och särskilt Sanna-June Hyde, som spelar huvudrollen – lyckas med.

Världen är full av berättelser om stora män som lämnas vidare av hela kretsen på väg mot framgång. En liten titt på vardagslivet visar oss att det förstås finns liknande bland oss kvinnor. Det är därför det är uppfriskande att pjäsens outhärdligt själviska hängivne denna gång är en kvinna. Aikku är frustrerande och samtidigt extremt relaterbar. En studsande idiot och en känslig person som kämpar med sin egen otillräcklighet.

Ett av pjäsens centrala teman är solidaritet mellan kvinnor med alla dess nyanser. Aiku och Virpi Kuitunens (underbart eteriska Linda Zilliacus) smärtsamma kluster av vänskap, blodig rivalitet och svartsjuka kommer i förgrunden. Samma tränare och samma mål, men Aikku är alltid lite av en eftersläntrare.

Vändpunkterna i Aino-Kaisa Saarinens liv är välkända för allmänheten tack vare hennes biografi Tahto, som publicerades för drygt ett år sedan. Den nya pjäsen, skriven av Aina Bergroth och regisserad av Sini Pesonen, erbjuder inga nya överraskningar till den välbekanta historien, men det behöver den inte heller.

Den största fördelen med pjäsen är att åskådaren får känna sina egna och andras förväntningar, segerns eufori och dess ständiga otillräcklighet. Att skratta åt saker i ditt liv som ibland känns för smärtsamma.

Jag undrade vad som är måttet på framgång i livet. Det traditionella är att man försöker ge allt, barrträd för tusan! Eller är det så att du är bekväm med din egen mediokritet? Förmodligen en hybrid av dessa.

Viljans budskap är att besvikelse är en oundviklig del av livet. Och om du är irriterad kan du alltid gå ut och springa.

Det kan ses som en slags kulmen på dramaturgin att Aikku själv inte kunde närvara vid premiären av Tahto på grund av arbetsåtaganden. Han skickade dock ett sms till Sanna-Jude Hyde, som spelar titelrollen:

Man kan inte få allt i livet.