Dansarens tal
När dansgruppen vid Helsingfors stadsteater fyller 50 i år, är min egen professionella karriär som dansare tjugo år gammal. Av dessa 20 år har jag dansat i ett danskompani i 16 år. Med undantag för födelsen av mina två barn och en sex månader lång arbetssemester med konstnärsstipendium har dagar, veckor, månader och år gått här. Hemmet för min professionella identitet är här, i dansgruppen vid Helsingfors stadsteater.
Eftersom jag kommer från Kainuu och har avslutat min yrkesutbildning i Åbo och Stockholm, var City Theatres dansgrupp fortfarande ett relativt främmande koncept för mig vid sekelskiftet 2000. På Åbo konstakademi fanns det studenter från Helsingfors i min klass, och genom dem hörde jag beröm för Kenneth Kvarnströms verk, dåvarande dansgruppsledare, och för de underbart skickliga och karismatiska dansarna. Eftersom jag fortfarande utvecklade mina professionella ambitioner inom dans trodde jag inte att en dansgrupp skulle bli något som skulle skrivas som ett avgörande kapitel i mitt liv. Men efter fyra år som frilansare bad dåvarande dansgruppens dirigent Ville Sormunen mig våren 2006 att vara gäst i kommande vårföreställning, och hösten därpå anställdes jag som dansare i dansgruppen. Med djup tacksamhet minns jag den bortgångne Ville Ring och gåvan han gav mig och mina danskunskaper med denna dansaruppdrag.
Dansgruppen vid Helsingfors stadsteater är en plats där det utan tvekan finns den bästa möjliga miljön att fokusera på en dansares arbete. Det har varit möjligt att utöva dansaryrket här i 50 år! Det har funnits faser och strider har behövts, men rörelse och dans lever fortfarande och frodas under teaterns beskydd. En djup bugning för alla som haft styrkan att kämpa för dansen! Här kan dansaren komma till jobbet, gå på morgonlektionen och sedan fokusera på dansarens uppgift. I slutet av dagen kan hon slänga sina smutsiga träningskläder i tvättkorgen för tvätt, säga adjö till det leende ansiktet i teatercentret och gå därifrån med vetskapen om att jag imorgon kommer kunna göra det jag älskar mest. Det är en privilegierad position som möjliggör många framsteg både som dansare och som artist. När du inte ständigt behöver leta efter jobb, oroa dig för din försörjning de kommande månaderna och motivera ditt behov och din rätt att dansa, har du betydligt mer mental och fysisk kapital kvar för att skapa konst.
Friheten att fokusera på att skapa dans och det mångsidiga scenfält där dansare arbetar i denna teater möjliggör en mycket unik väg i att växa som artist. Det finns förmodligen ingen uppgift som en dansare inte skulle tro skulle utföra på scenen. När man samtidigt skapar ett musikaliskt spektakel på en stor scen och ett intimt dansstycke baserat på ett specifikt rörelsespråk på en liten scen, måste dansaren använda ett relativt stort spektrum från sin verktygslåda. Ibland är det riktigt svårt, men alla som velat stanna här som dansare har sett ovanstående som en möjlighet.
När jag ser på mina meddansare i deras mångfacetterade dansare ser jag att dansgruppen växer till järnproffs i framträdanden med särskild framträdandekvalitet. Deras dans har huggits så många gånger och enligt många önskningar och verk att de känner ljudet av sina kroppar med en särskild känslighet. Det är därför man kan känna igen en dansare på scen även när alla bara står stilla. Dessa dansare och artister är en huvudstad för teatern, och jag tror att denna teater också kommer att förstå sitt värde i framtiden.
Jag känner inte till någon annan teater där en ensembledansare kan utföras i en dansgrupp på City Theatre. Att bygga successiva verk mellan samma dansare är en möjlighet som dansaren känner men också ser. Att fördjupa kontakten på många nivåer från arbete till arbete är oundviklig. Det är en speciell möjlighet för en koreograf att ha dansare som har svettats tillsammans i hundratals timmar, andats på varandras hud, insisterat på och kommit överens om många rörelser och räknat tusentals gånger tillsammans till åtta. Dansare som känner varandras vackraste framgångar och livshändelser såväl som de mörkaste faserna. Dansarnas ensemblearbete på Stadsteatern är på många sätt en kulturell handling. Hur som helst, den kommer aldrig att försvinna!
Allt som har gjorts här har smält samman med mig till vad jag är som dansare och som person nu. Jag har kunnat förundras över rörelse under ledning av många fantastiska koreografer och fördjupa mig i de världar som koreografer och regissörer velat synliggöra genom mina verk. Hur jag njuter av varje gång när produktionen börjar få ett eget liv. När allt är satt börjar verket andas med sina egna lungor, när det osynliga blir synligt och konsten äger rum. För mig som dansare är det en helig plats, jag har inte kommit närmare mig själv någonstans än.
Jag tror att våra liv i hög grad bestäms av de människor vi tillbringar vår tid med här. På stadsteatern tillhör dansaren artisternas stam bland skådespelare och musiker och, tillsammans med alla som arbetar med konstnärligt arbete, konstnärsstammen. Alla som gör sitt arbete här är Helsingfors stadsteater, och enligt min erfarenhet bär vi alla den hatten med stolthet. Jag fick välja det här jobbet och dessa människor, och jag ser på dem alla med tacksamhet och djup respekt. En så mångfärgad miljö är inspirerande för oss alla, och på många sätt växer en rik jord, både som människor och som konstnärer, i den riktning vi väljer.
Grattis 50-åriga dansgruppen vid Helsingfors stadsteater, ni står mig mycket nära!
Heidi Naakka