En gripande tragedi i att trotsa de som har makten
Antigone, skriven av Sofokles för 2400 år sedan, handlar om modet att motstå makt och göra motstånd.
I pjäsen bestämmer sig den unga kvinnan Antigone för att begrava sin bror, som dog i strid, mot kung Kreons förbud. Antigone blir gripen och dömd till att begravas levande.
“Att begrava en bror motsvarar inte direkt någon möjlig situation i det moderna samhället. Enligt min mening är det enda sättet för förändring att trotsa de som har makten, inte att gå med på allt,” säger regissören Minna Harjuniemi.
Föreställningen använder Kirsti Simonsuurs översättning från 2011.
“Det är tydligt, rakt på sak och ganska fängslande. Jag vill göra pjäsen som den är, inte överdriva,” säger Harjuniemi.
Den klassiska tragedin ramas in av en prolog och epilog skriven av Harjuniemi.
Antigone är ett genomarbetat verk med musik av Emma Raunio. Den elektroniska ljudvärlden använder gamla tonala system från tiden före dur–moll-systemet.
“I sin blyghet kombineras elektronisk musik med verkets renhet och tragedins oundvikliga öde,” säger Harjuniemi.
Lösningen är kopplad till Antigones ursprung: pjäsen skrevs ursprungligen i poetisk längd, och i antiken framfördes en stor del av texten genom sång eller rytmisk recitation, och körpartier spelade en betydande roll.
Antigone anser Harjuniemi vara ett lämpligt val för skådespelarstudenter i en tid då demokratin och samhällets strukturer ständigt urholkas, även på universiteten.
Enligt honom har Kreon samma egenskaper som många kortsynta och narcissistiska ledare i vår tid. Kreon lyssnar inte på andra och inser sina misstag för sent.
I originalpjäsen är Antigone en individ som reser sig mot härskaren, men här utvecklas Antigone till en hel generation.
“Det finns 14 intressanta, underbara skådespelare som har allt framför sig. Det är värt att komma och lyssna på deras tal.”