En lovsång till konsten och Loiris speciella egenskaper
Vesa-Matti Loiri var en exceptionellt mångsidig konstnär med en unik röst, som rörde sig suveränt mellan konst och underhållning, och arbetade med film, television, teater och musik. Men hur blev han en välkänd, älskad folkkonstnär?
“Jag tror att han hade nyfikenhet, mod, förmågan att bli fängslad, och självklart är hans talang tydlig. Kanske också motsägelsefulla aspekter och, framför allt, tron att ärlighet har sitt eget värde,” säger regissören Paavo Westerberg.
Berättelsen om den skrattande vagabonden, skriven av Sami Keski-Vähälä och adapterad av Westerberg, berättar historien om Loiris konstnärskap och frågar hur livsberättelser föds. Den funderar på om en konstnär kan lita på att deras inre röst och intuition tar dem dit de ska ta dem.
Verket behandlar också hur Loiris konstnärliga arbete påverkade resten av hans liv. “Självklart är det en dramatiskt intressant fråga, vad har varit lösensumman för låtarna,” säger Westerberg.
Han tycker dock att idén att konstnärer är själviska är lite av en kliché. “Snarare tror jag att konstnärer kan vara mycket krävande och orimliga mot sig själva och passionerade när de utövar sitt yrke och uppfyller sitt kall.”
Enligt Westerberg spelar det ingen roll om verket är helt fiktivt eller om det berättar om händelser som är bekanta för publiken på vissa sätt.
“En mer betydelsefull sak är att vi kan skapa en värld på scenen som är unik och har sin egen röst, bara föreställningens värld. I bästa fall kan betraktaren tillföra sina egna betydelser till det, men vi är åtminstone delvis fria från vissa bojor relaterade till omvärlden,” säger Westerberg.
En enad kulturs era
Pjäsens fokus ligger på 70- och 80-talen, men det finns också glimtar av Loiris tidiga år och senare liv.
“När man berättar en historia som bygger på en multitalang som har gjort ett så stort livsverk, måste man sätta gränser,” säger Westerberg.
Pjäsen fokuserar särskilt på en enad kulturs era, där Westerberg kände att solidaritet, stark tro på civilisationen och idén om konstens inneboende värde betonades.
“Oavsett om det var komedi i film och tv, eller att sjunga dikter på skiva eller teaterkonst, närmade man sig allt med samma regler. Det handlade mer om service, och det handlade inte så mycket om värdering,” säger Westerberg.
Pjäsen berör Loiris viktiga teater- och tv-arbete och innehåller några ikoniska film- och underhållningskaraktärer. Samtidigt undersöker utställningen den tidsram då verken skapades och hur olika händelser ibland kan påverka deras tillkomst.
Ett sådant ögonblick är kopplat till Eino Leinos kompositioner. Loiri glömde i bakrummet på Tavastia en C-kassett han fått från kompositören Perttu Hietanen, som innehöll Leino-demos. När Loiri senare insåg att han hade tappat kassetten och gick för att leta efter den, kan det ha varit en liten sak att Leino-inspelningarna inte skulle ha gjorts.
“Om han aldrig hade hittat kassetten, skulle Eino Leino ha förblivit okänd i många generationer? Dock har sångerna varit en betydande distributör av Leinnos poesi,” reflekterar Westerberg.
Förutom Eino Leino-sångerna innehåller pjäsen även annan musik som gjorts känd av Loiri, även den i nya arrangemang. Det är ett liveband på scenen hela tiden.
Enligt Westerberg bär musiken känsla och berättelse, men besluten fattas utifrån dramats villkor, och karaktärerna bryter inte ut i sång, så att säga.
Konstens kraft
Vid tiden för den enade kulturen var underhållning och konst åtskilda i Finland, men Loiri verkade inom båda områdena samtidigt. Westerberg anser att Loiri inte sökte godkännande från något av lägren, utan gjorde det han kände att han ville göra vid varje givet tillfälle.
“En protagonist som denna, som bygger broar mellan konst och underhållning, höger och vänster, är den bästa möjliga pastorala omsorgen i en tid då vi har polarisering. Föreställningen är ett viktigt uttalande om konstens kraft att föra människor samman,” säger Westerberg.
Westerberg hoppas att pjäsen med hjälp av Loiris livshistoria ska påminna oss om hur värdefullt det är att lyssna på de mest känsliga signalerna från mänskligheten.
“När de är som bäst kan konst och underhållning vara ett av verktygen för att lägga märke till dem. I det avseendet är framträdandet en lovsång till konsten och Loiris speciella egenskaper: musik, skådespeleri, framträdande.”
Målet är att göra en varm, poetisk och rörande prestation,” säger Westerberg. Det låter oss minnas en tid som inte längre existerar och uppleva konst som kommer att stanna kvar hos oss för alltid.
Text av Ida Henritius.