En skarp samtidssatir om samarbetets svårigheter
Dramatikern Pasis karriär är i desperat behov av ett nytt lyft. När Pasi får i uppdrag att skriva en monolog om livet för en så vanlig icke-helsingforsare som möjligt, väljer han sin barberare Roja, som har invandrarbakgrund, till huvudperson.
Valet är inte helt osjälviskt. Pasi, som har misslyckats i sin egen karriär, behöver en succépjäs och tror att berättelsen också kommer att väcka mediernas intresse.
Roja visar sig dock vara allt annat än en enkel huvudperson, och hans liv låter sig inte formas till en pjäs riktigt så smidigt som Pasi hade tänkt sig.
“Allt som Pasi trodde att han behärskade i sitt yrke börjar falla sönder i händerna på honom. Det blir början på en absurd kamp om vem som egentligen berättar vems historia och vem som gör en pjäs om vem”, säger manusförfattaren och skådespelaren Mitra Matouf.
“Det roliga är att Pasis utgångspunkt inte bara är human, utan också självisk. Han förtjänar att få sig en knäpp på näsan när han försöker slå mynt av ett sådant motiv”, säger manusförfattaren och regissören Atte Järvinen.
Friktion i samarbetet
Pjäsen Ihmisiä ja kanoja , som bygger på Matoufs ursprungliga idé, var först tänkt som en monolog. Till slut blev skrivandet av monologen i stället en del av handlingen, när uppgiften hamnar på huvudpersonernas axlar.
“Rollfigurerna bygger inte på oss, men ganska snabbt väcktes idén om två människor: den ena skriver professionellt och den andra har levt det liv som pjäsen handlar om”, berättar Järvinen.
“De är två intelligenta men fullständigt olika människor vars tankar ständigt går på tvärs. Pasi är en godhjärtad pessimist, medan Roja är optimist men samtidigt oerhört envis”, säger Matouf.
Samarbetet mellan Pasi och Roja väcker frågan om vad i en annan människas liv som är värt att berätta. Det en människa själv vill berätta om sitt liv kan, särskilt när det gäller svåra saker, skilja sig från det andra vill höra om henne.
Matouf anser att lidande har blivit ett slags försäljningsargument: “Ju mer lidande, desto bättre marknad. Jag är trött på den här sortens offerberättelser.”
Ofullkomliga, igenkännbara rollfigurer
Utöver Pasi och Roja får vi se närmare 30 rollfigurer på scenen, gestaltade av tre skådespelare. Enligt Järvinen ger de snabba rollbytena föreställningen en farsartad lätthet.
“Det kändes genast naturligt och tillför en kabaréartad dimension med kostymbyten, något som sällan förekommer i den här typen av berättelse”, säger han.
Matouf berättar att han får spela roller som hittills sällan har synts på inhemska teaterscener. “Vår gatubild är väldigt mångskiftande, men man har kanske inte vågat visa de här människorna sådana som de är, av rädsla för att någon ska ta illa upp”, säger han.
Rollfigurerna med invandrarbakgrund har inte polerats eller framställts som en enhetlig grupp. De får vara ofullkomliga människor med egna mål och drivkrafter.
“Vi ville inte att de skulle vara som de godhjärtade halvänglarna i gamla filmer, vars enda uppgift är att hjälpa huvudpersonen att hitta sig själv”, förklarar Järvinen.
Ihmisiä ja kanoja är ändå framför allt ett komedidrama om försöket att tillsammans slutföra ett arbete med hedern i behåll. Matouf beskriver pjäsen som igenkännbar men skev, varm men besvärande. “Den rör sig någonstans mellan gravallvar och anarki”, sammanfattar Järvinen.
Text Ida Henritius