Ett filosofiskt fantasyäventyr tar dig till de stora frågorna
“När man dyker in i ett nytt verk försöker man hitta något som är väsentligt i livet,” säger regissören Irene Aho .
I My Friend’s Pelican börjar du leta efter den genom en ovanlig vänskap.
Pjäsen börjar när Emils föräldrar skiljer sig och han måste flytta med sin mamma från landsbygden till staden. Den mystiske herr Hyyryläinen har nyligen flyttat in i samma hus, som Emil genast känner igen som en pelikan i människokläder.
Pelikanen har bestämt sig för att bli människa och ber Emil att lära honom läsa och skriva. Under lektionerna blir Emil och pelikanen vänner.
Pjäsen är baserad på Leena Krohns andra roman In Human Clothes (1976). “Det är en varm, human och flerskiktad berättelse som resonerar med frågan om relationen mellan människa och natur,” säger Aho.
“Å andra sidan talar det om ensamhet och hemlängtan. Emil saknar landsbygden och pelikanen saknar sina kycklingar och platsen han tvingats lämna när hans bostadsutrymme minskats.”
Inspirerad av pelikanens kärlek till konsten
När pelikanen lär sig om människolivet blir den entusiastisk över vetenskap och förälskar sig i konsten. Som konstnär känner Aho att detta är en särskilt viktig del av berättelsen.
“Det visar att vi människor behöver konst för att uppleva livet meningsfullt. I exceptionella tider, när människor är isolerade från konsten och från varandra, känns livet otillräckligt. Vi behöver också näring för själen.”
Pelikaani är framför allt euforiskt över operan, som också har varit en inspirationskälla för pjäsens arbetsgrupp. Musiken är influerad av klassisk musik, och estetiken i föreställningen, särskilt kostymerna, är påverkad av barockelement och fantasi.
“Stilistiskt har ett starkt grepp tagits här, eftersom originalverket utspelar sig i ett landskap från 70-talet. Vi ville inte börja med vardagsrealism,” säger Aho.
Pjäsen behåller dock den grundläggande berättelsen och den filosofiska andan från Krohns roman. För Aho är texten startpunkten och den första inspirationskällan. Dessutom vill han skapa en rik värld skapad med en stark fantasifull touch.
“Scenens språk är det som kan ses och kännas, och regissörens och teamets fantasi spelar en nyckelroll i detta. Syftet är att skapa en värld som varje cell kan känna.”
Det är därför det finns mycket musik och rörelse i My Friend’s Pelican . För att skapa rörelsespråket använder Aho synvinkeltekniken. Koreografin skapas under repetitionerna genom improvisationsövningar.
Pjäsen består mestadels av tvåpersonersscener där resten av ensemblen spelar människor som går runt i staden och producerar material genom rörelse. “Jag vill ge livskraft till den urbana miljön, där pelikanen och pojken rör sig.”
Bra teman för barn
Om jag skulle sammanfatta Min väns pelikan i en fråga, skulle det kunna vara: vad innebär det att vara människa? Enligt Aho öppnar frågan sig framför allt genom vänskap.
Emil och pelikanen blir vänner trots sina olikheter, men i slutet av pjäsen skiljs de åt. Folk har fått reda på att herr Hyyryläinen är en pelikan och låst in honom på ett zoo.
Emil befriar pelikanen, även om han vet att han måste ge upp sin vän. Pelikanen blir besviken på människorna efter att ha insett att mänskliga prestationer inte alltid är goda. Han vill inte längre leva ett mänskligt liv, utan återvänder till sitt eget folk.
Temat att ge upp vänskap berör Aho. “Den här frågan är djup och träffar fortfarande rätt i vuxen ålder, för man måste ge upp de saker och människor man älskar under hela livet.”
Förutom vänskap handlar Min vän pelikanen om relationen mellan människa och natur samt konstens betydelse för människor. I boken framträder människan och mänsklig aktivitet genom pelikanens ögon.
“Det finns inga teman som är lätta för ett barn att tugga på, men pjäsen är gjord på ett sätt som gör det lätt att acceptera. Jag tror att det kommer att väcka tankar även hos den minsta tittaren.”
Min väns pelikan passar alla från skolbarn och uppåt, men Aho vill inte kalla det barnteater.
“Jag tycker att ordet barnteater underskattar både teaterns och barnens betydelse. Min utgångspunkt är att jag gör teater för hela familjen,” påpekar Aho.
“Men självklart måste du tänka på att du inte skrämmer barn i onödan. Barn är känsliga för ljud och ljus, särskilt vid liveframträdanden.”
Aho har samma ambition för barntittare som för vuxna. “Jag vill respektera barn och deras förmåga att ta till sig saker i form av konst.”
Ida Henritius