Föreningen av gråt och skratt
“Ett äktenskaps framgång och misslyckande är mycket mer vardagliga frågor än de storslagna deklarationer som uttalas på altaret i början av äktenskapet eller läses som en dom när skilsmässan är slutgiltig.
Med åren kan du märka att du inte längre ser det goda i din partner som du en gång blev kär i. Vardagliga saker – strumpor på golvet, oupphämtat sopor, spelkvällar med pojkar eller eviga yogaretreater – börjar irritera mig. Och vart tog sexet vägen? Plutsligt har du blivit så främmande för din partner att det inte längre känns naturligt att röra vid den andra personen. Fina ord och flirt smyger sig in på företagets julfest eller på ett svenskt skepp för att smeka främlingars öron. Det är lätt att visa en gäst alla de bra och ytliga sakerna om sig själv. Hemma skulle du behöva titta dig i spegeln, kanske byta om och möta dig själv.
När en relation tar slut säger vi ofta att vi gled isär. Hur händer det? Sluta gradvis lyssna, respektera, uppmuntra, vara intresserad och tacksamma. Fem svåra sammankomster förvandlas till försvar, tystnad och förakt.
Allt detta sker inom relationen, men när uppbrottet kommer uppstår ett nytt skärselden, gemensamma vänner. Gruppdynamiken förändras i ett enda svep: alla har sin egen åsikt om rätt och fel, sida väljs och byts, och några av de andra försvinner bara från deras sida.
Så hur gör du drama och komedi av allt detta? Lätt.
Jag har alltid varit intresserad av människors otroliga förmåga att böja sig i vilken kurva som helst för att vara lyckliga och älskade. Som någon som själv har upplevt skilsmässa och gått i terapi märker jag att denna pjäs ger en fantastisk möjlighet till föreningen av gråt och skratt. Och det är precis det som intresserar mig i komedi. När jag läser texten känner jag igen mig själv, ett par av mina vänner och en massa bekanta.
Åtminstone för mig var den främsta känslan av skilsmässa ett misslyckande. Men på ett sådant avstånd var skilsmässan det enda rätta alternativet. Mitt i skilsmässans kaos önskar jag att jag kunde få barmhärtiga ögon att se på mig. Jag önskar att jag hade förmågan att fundera på om detta är kärlek, värt det. Tänk om livet bara är en serie möten, där alla möten är nödvändiga för att jag ska bli jag? Ibland kan man bara fortsätta, och tänka att varje upplevelse är en gåva.”
Text Sari Siikander