Intervju med regissören David Sandqvist
När Kjell Westös framgångsrika roman Skymning 41 har världspremiär i februari blir det också regidebut för den unge finlandssvenske talangen David Sandqvist på Lilla Teatern. Här berättar den 29-årige om sin syn på kultur och konstens roll, teaterns magi och ekon av den historiska pjäsen i nutid.
Vi når David Sandqvist i Bergamo, Italien, i slutet av oktober, där han tillbringar sin höstsemester innan repetitionerna börjar. Även om Sandqvist växte upp i södra Helsingfors blir pjäsen Twilight 41 hans första produktion för Lilla Teatern.
“Det kommer att bli roligt att arbeta hemifrån,” säger Sandqvist och säger att han “i princip växte upp i teatrar”. Sandqvist, född 1995 i Helsingfors, tog examen från Teaterakademin 2022 men har regisserat i flera delar av landet sedan 2019, både på svenska och finska. Senast regisserade han Ronja Røvardottern på Svenska Teatern och Pajtim Statovics Hjärtat från Tirana på Åbo stadsteater.
“Det har hänt att jag ofta har kunnat regissera verk som började som romaner, och det passar mig bra. Jag älskar böcker och litteratur är utan tvekan den konstform jag konsumerar mest.”
Kjell Westös senaste roman Twilight 41 var förstås också bekant när Lillans konstnärlige ledare Jakob Höglund bad Sandqvist regissera den i Annina Enckells dramatisering.
“Att göra teater av romaner är intressant eftersom publiken ofta redan har sina egna bilder av handlingen och karaktärerna i huvudet. Detta ger framförandet en extra nivå i förhållande till det tidigare verket. Den inre visionen kolliderar med den offentliga visionen på scenen.”
Sandqvist säger att han i sin tur har försökt bortse från sina egna inre bilder av Westös bok och istället närma sig Enckells manuskript som ett självständigt verk. Samtidigt har Westö själv anmält sig frivilligt och besvarat alla Sandqvists frågor om det historiska.
“Förutom att vara författare är Kjell nästan en vetenskaplig historiker och mycket noggrann med detaljer. För mig, som är född 1995, är det värdefullt att höra allt han kan berätta om 1900-talet och krigstiden.”
“Historiska berättelser eller epokgörande teater är fascinerande på samma sätt som fantasylitteratur. Du transporteras till en annan värld med en annan estetik och andra utmaningar som inte är våra egna.”
Samtidigt är den historiska berättelsen alltid i dialog med nuet och speglar nutidens problem.
“Dusk 41 beskriver hur kris- och krigstider förändrar social moral och omkullkastar gamla värderingar, hur svårt det är för enskilda aktörer att navigera moraliskt under kollektivt tryck. I vår egen tid har vi nyligen sett hur till exempel Finlands inträde i NATO plötsligt blev en vana, hur social retorik har militariserats, och hur diskussionen om vad det innebär att vara allierad med kärnvapenmakter aldrig riktigt diskuterades. När överlevnad blir det centrala värdet verkar moralen avskaffas och alla andra värden kastas ut genom fönstret. Jag antar att det var samma sak med frågan om Finlands relation till Nazityskland på 1930- och 40-talen, där pjäsen utspelar sig.”
I Dusk 41 försöker huvudkaraktärerna, skådespelerskan Molly (Saga Sarkola) och journalisten Henry (Elmer Bäck), kämpa för det de tror på, men tvingas bli en del av en militariserad samhällsmaskin. Molly spelar biroller i triviala komedier medan Henrys sanningsenliga texter från fronten inte publiceras.
“Det är intressant att både Henry och Molly kämpar för sina ideal men förlorar sina respektive strider. Konstnärliga ambitioner försvinner i dumma komedier och sanningen i rapporterna censureras.”
Stora delar av föreställningen utspelar sig på en teaterscen i Helsingfors under kriget, och teaterns och konstens roll är också ett centralt tema i pjäsen. För Sandqvist, som växte upp i en kulturell familj och har besökt teatern sedan han var bebis, har det alltid varit uppenbart att konsten är nyckeln till förståelse. Som vuxen har han märkt att det inte är uppenbart för alla.
“Ärligt talat har det varit ganska chockerande att höra hur några av våra ministrar idag talar om kultur som en slags onödig lyx. Jag hade aldrig trott att man skulle behöva kämpa politiskt för kultur och konst. Att behöva argumentera för konstens användbarhet och värde är ett helt främmande perspektiv för mig. Självklart finns de, men jag ser att konsten står bortom sådana frågor, någonstans i samhällets utkanter som en självklar spegel av allt vi gör. Det finns inget samhälle utan kultur.”
Det var naturligt att David Sandqvist valde teater som yrke, och till skillnad från många som sökt teater har han istället fått motivera sin kärlek till konstformen efteråt.
“Å ena sidan fick jag teaterlivet hemifrån, särskilt från min far. Å ena sidan är jag bra på det jag gör, och å andra sidan tycker jag verkligen om att ständigt arbeta med nya, spännande projekt och nya kollegor. Du blir aldrig uttråkad.”
Som regissör ser Sandqvist sina prestationer som en slags organiska helhet där alla komponenter bidrar med något unikt och värdefullt som bör bevaras och lyftas fram.
“Texten, skådespelarna och det konstnärliga teamet bör inte bara tjäna regissörens snäva vision. Regin sker också under föreställningen. Scenen i sig ger lösningen,” säger Sandqvist.
Repetitionerna börjar i november och Sandqvist ser fram emot att komma igång med det han beskriver som sin drömensemble.
“Jag ville ha Elmer och Saga i rollerna som Henry och Molly. Vi frågade inte ens någon annan, det kan jag erkänna. Att arbeta på Lillan kommer också att vara spännande. Scenen och auditoriet har en stark egen identitet, som jag ser fram emot att lära känna bättre. Och ja, teater som konstform har fortfarande en viktig roll i den offentliga debatten.”
Text: Janne Strang