Intervju: Tuukka Leppänen
Jag kom in i branschen genom musikaler. Jag gick i musikklasser i Lahti från grundskolan och framåt, spelade cello och sjöng mycket. Efter gymnasiet studerade jag vid Lahti yrkeshögskola i musikalteaterprogrammet vid Musikinstitutionen i ett par år innan jag sökte till Teaterakademin 2003 och kom in.
Följande år var jag involverad i Saturday Night Fever, regisserad av Marco Bjuström, genom vilken jag först fick en inbjudan till lägret och senare, genom några vändningar, fick ett jobb här. Lärarna på Teak lät mig gå på villkoret att jag inte fick göra bara musikaler. De första åren arbetade jag som frilansare, 2008 fick jag ett jobb, och 2015 blev jag fast anställd.
Som skådespelare är jag försiktig i början. Jag behöver en tydlig ram att agera inom så att rollens inre värld kommer till liv. När du börjar öva kan du inte känna, gå eller prata till en början. Lite i taget börjar du växa och plötsligt är du i en situation där du kan fylla och kontrollera hela utrymmet. Sedan slappnar varandet av så att det inte längre känns påtvingat.
Premiärer är alltid svåra. När den första publiken kommer, slår skräcken till varje gång och du blir fullt medveten om ditt eget skådespeleri. Sedan agerar du på ett sätt som gör att du alltid är lite utanför dig själv eller bredvid dig. Ju äldre och mer erfaren du blir, desto mindre tid tar det för varelsen att bli lätt men aktiv igen, leva i nuet och i en situation.
En skådespelares arbete kräver att du vågar ignorera hur du ser ut eller känner, och att du vågar tänka och göra saker som inte kommer automatiskt. Du måste vara nyfiken och barnslig entusiasm. Arbetet kräver också att man tolererar ondska, ofullständighet och andra människor.
Jag tycker det är ett universellt ideal att försöka vara den typen av kollega som gör det lättare för andra att arbeta och ger lätthet till livet och varandet. Det är underbart att kunna vara en person som dagligen visar att detta inte är så allvarligt trots allt. Det finns sådana människor här, och jag skulle vilja sträva efter en av dem själv.
Detta är en mycket unik och kär andlig atmosfär, och den formas av människorna som arbetar här. Med dem föds nya saker, känslor utforskas och upplevs. Även om känslor är skapade eller bestämda, är de känslor som vanligtvis bara är reserverade för de närmaste. Här gör du det på heltid, och det är ganska galet. Som en bieffekt innebär detta ett visst krav på förtroende och öppenhet.
En skådespelares arbete är oändligt intressant, eftersom varje produktion innehåller något som du inte var medveten om tidigare. Med teaterns hjälp blir historien mycket mer levande, och orsak-och-verkan-relationer börjar förstås bättre. Vår uppgift som skådespelare och konstnärer är att hjälpa publiken att känna empati för olika människors öden, att kunna visa tabun och odla empati.
På Helsingfors stadsteater kan man göra mycket om man är uthållig, och här kan man arbeta på ett sätt som man vet att man har gjort. Även om jag i början var mer av en musikalisk skapare, får jag numera göra annan dramatik också. Varje år känns mer intressant än det förra. Det här är en trygg plats att leta efter sätt att berätta historier.