Kärlek i toner
Till skillnad från många kända musikaler behövde den irländska indiefilmen Once inte en miljonbudget för att träffa punkten med sitt budskap om kärlekens ambivalens och musikens betydelse för att förmedla de starkaste känslorna.
Genom centrala Dublin löper den en halv kilometer långa, pittoreska promenaden Grafton Street, en av två välkända turist- och shoppinggator i The Fair City. I ena änden av den något kurviga gatan, i januari 2006, kunde man se en kameraman med en massiv lins filma något. Folk som gick förbi reagerade på det gigantiska linsröret och vände sig om, men kunde inte med blotta ögat avgöra vem eller vad linsen egentligen pekade mot. Och om de hade frågat skulle de knappast ha fått ett ärligt svar, för här pågick en hemlig filminspelning för en okänd “indie-reel” vid namn Once.
Bakom kameran i januarikylan stod filmskaparen Tim Fleming och regissören John Carney insvepta i tjocka halsdukar och låtsades vara ingenting, och de som linsen zoomade in i fjärran var två rödhåriga gatumusiker vid namn Guy (Glen Hansard) och hans flickvän Girl (Markéta Irglová).
“Vi var tvungna att filma i hemlighet, eftersom vi inte hade pengar att betala för tillstånden,” berättade Carney senare. Filmens hela budget var 112 000 euro, varav det mesta kom från det irländska filminstitutet Bórd Scannán na hÉireann, resten från Carneys sparkonton. Hela inspelningen med minsta möjliga team tog bara 17 dagar, men trots de blygsamma förhållandena lyckades de fånga en del av den magi som riktigt bra filmer har, och framgången var lika uppenbar som överraskande för teamet själva – ett år efter premiären hade Once spelat in hela tjugo miljoner euro och vunnit en tionde Oscar för Irland för Glen Hansards suggestiva temalåt “Falling Slowly”.
“Medan vi väntade på prisutdelningen fick jag ett sms från Bono,” sa Hansard efteråt. “Det gav mig känslan av att nu gör vi detta för Irland.” Det var John Travolta som läste upp nomineringarna: Och vinnaren är … “När jag hörde honom säga Gle-, fick jag två timmars strömavbrott.” Hansard var synbart chockad vid podiet: “Tack! Tack för att ni tar oss på allvar! Skapa konst! Skapa konst!” medan Irglová elegant lyckades fånga hela produktionens ethos i sin eleganta formulering: “Rättvist till dem som vågar drömma.”
Efter filmens framgång tog den irländske dramatikern Enda Walsh manuset i arbete och skrev scenadaptionen av Once , som hade premiär i april 2011 på American Repertory Theatre i Cambridge, MA, innan den sattes upp på Off Broadway New York Theatre Workshop i Bowery i december samma år. Snart “uppgraderades” pjäsen till Broadway och vann åtta Tony- och fyra Drama Desk-priser 2012. Därefter följde West End i Dublin, London, och den första versionen på icke-engelska i Seoul, Sydkorea.
I oktober 2020 får musikalen Once svenskspråkig premiär på Lilla Teatern i Helsingfors, som också får sin nordiska premiär. Manuset har översatts av Annina Enckell och texten av Tobias Zilliacus. Båda har omfattande erfarenhet av översättningar och anpassningar, och är glada att kunna erbjuda hemligheterna bakom en lyckad överföring från ett språk till ett annat.
“När du översätter spel måste du förstå vad som händer mellan raderna,” säger Enckell. “Och samtidigt måste du vara känslig för det lokala – det som fungerar i Dublin fungerar inte alltid i Helsingfors. Till exempel är irländarna mer pratsamma än vi.”
“Att översätta sånger från engelska till svenska avslöjar texten,” säger Zilliacus. “Vi är så vana vid att höra popmusik på engelska att rösten blir som ett instrument, men så fort man översätter börjar man undra vad de egentligen sjunger. Om det fanns mer seriös finsk-svensk musik skulle det inte låta så ovanligt. Nu reagerar du alltid när någon sjunger på finsksvenska.”
Zilliacus spelar inga instrument eller läser notblad, så han närmar sig låtarna genom att lyssna på och “ta in” låten, fånga essensen, känslan och budskapet.
“Du kan inte översätta ord för ord, du måste skapa ett parallellt verk som fungerar som en egen sång.”
En stor del av magin i låtarna är ambivalensen i mottagaren, man vet aldrig riktigt vem de riktar sig till – sjunger Guy om sin kärlek till sin frånvarande flickvän, eller är det Girl han tänker på? Magnetismen som växlar mellan huvudrollerna håller spänningen uppe och smälter alla hjärtan.
“Det är det magiska elementet som gjorde Once till en framgång,” säger Enckell. “Den bittersöta kärleken som inte får blomma.”
På Lillans scen är det Tuukka Leppänen och Emma Klingenberg som får uppgiften att bära spänningen. För Leppänen är rollen som Guy en långsiktig dröm som gått i uppfyllelse.
“Jag har alltid velat spela Once,” säger Leppänen. “Så när jag fick chansen att göra det på svenska var det uppenbart att jag skulle ta chansen, även om jag vanligtvis spelar på finska.”
Det var också en möjlighet för Leppänen att äntligen lära sig språket ordentligt. Liksom många andra finsktalande finns grunderna i svenska någonstans i hjärnspalterna, men används sällan.
“Jag bokade genast privata svenska lektioner, och jag har också fått mycket hjälp av Lillans soufflé Ragni Grönblom,” säger Tuukka, som har närmat sig uppgiften med nästan vetenskaplig precision och ambition.
Leppänen säger att hans skådespelarteknik bygger på att “plantera” linjerna i kroppen, så att han sedan kan koncentrera sig på scennärvaron med medskådespelarna, musikskapandet och rörelserna. “Det ska passa så bra att publiken inte behöver tro att det är mitt tredje eller fjärde språk.”
Text: Janne Strang