“Min ångest är som en…
Vi bad den besökande teatergruppen Blaue Frau att presentera sig. Det blev ett konstverk och en liten essä om ångest.
När vi gick till Theatre Academy var vi tvungna att välja en dikt under första terminen som vi skulle arbeta med under våra inspelningslektioner. En av våra medstudenter valde en vars första rader är: “Min ångest är som en buskig skog, där blodiga fåglar skriker.” Denna dikt blev som ett mantra för oss under våra studier, vi kastade oss över meningen, både när vi mådde som sämst och när vi mådde som bäst. För mig blev den repliken ett sätt att överleva mina år på Teaterakademin, den satte ord på det outtalade men kunde samtidigt lätta upp stämningen och få hela gruppen att brista ut i skratt om någon sa meningen under en särskilt pressad eller svår situation.
Ångest var, på 90-talet och även in på 2000-talet, något som inte pratades om på samma sätt som ångest och psykisk ohälsa diskuteras idag. På ett sätt var vi banbrytande när vi, kvinnorna på Teaterakademin, sa att vi kände oss dåliga, att vi inte klarade det, att vår ångest var som en trasig skog. Ingen jublade när vi öppet kritiserade utbildningen och de patriarkala och sexistiska strukturer som bidrog till vår oro. Det var snarare tvärtom, vi var hårda och tog upp för mycket plats, vår ångest var verkligen en trasig skog, en skog som många tyckte vi borde lämna ifred och inte gå in i. De förbannade fåglarna skrek verkligen, och det var inte världens roligaste fågelkör.
Men vi satte vår fot i den skogen. Vi vägrade låta det vara, trots rop från många håll.
Alla de konstnärliga verk vi sedan dess har skapat, först med vår nordiska drag king-grupp Subfrau och sedan med Blaue Frau, har byggt på viljan att skapa. Men begär kan inte existera om det inte finns någon sorg, det tror jag. För mig kommer det djupaste skrattet från platser som också innehåller sorg och ilska, frustration och ilska.
När vi nu går in i Nina Hemmingssons värld för tredje gången har både Joanna och jag gått i terapi i flera år, vi har pratat om ångest och hur vi känner, kanske lika mycket som vi har pratat om konst och teater. Tillsammans har vi försökt förstå var vår ångest kommer ifrån och vad vi kan göra när den väl finns i våra kroppar. Vi har många dagar då vi inte känner ångesten, men plötsligt, av någon anledning, är den tillbaka. Nina Hemmingssons värld är alltid en plats som erbjuder både lugn och skratt. Vår ångest är fortfarande en trasig skog, men vi går inte där ensamma och det är inte längre bara fåglarna som skriker, vi skriker med dem och vi skrattar med dem. Välkommen till vår och Nina Hemmingssons skog. Den är full av ångest men också full av glädje.
Text: Sonja Ahlfors – Blaue Frau
PS I: Texter av Gunnar Lundkvist ingår också i framträdandet. Gunnar Lundkvist har skapat serien om Klas Katt, det finns också mycket oro, alltså en stark rekommendation från oss.
PS II: “Min ångest är som en risig skog” är en dikt av Pär Lagerkvist som ingår i samlingen Ångest från 1916.