Min bror Lejonhjärta – När kärleken besegrar döden
Höstens premiär för hela familjen på Helsingfors stadsteater är Astrid Lindgrens klassiska saga Min bror Lejonhjärta, i helt nya kläder och ljudlandskap. Regissören Jakob Höglund återvänder till sina rötter som skapare av barnteatern.
“Jag älskar att göra teater för barn och familjer! Det var ett tag sedan jag senast fick göra en pjäs för hela familjen på en stor scen. Många vet inte att min teaterkarriär började med sagor. Djungelboken, Peter Pan, Hans och Greta, Pinocchio och många andra barnklassiker blev bekanta.”
HKT:s stjärnledare och konstnärliga ledare för Lilla Teatern, Jakob Höglund, som under de senaste åren gått från en framgång till en annan, återvänder entusiastiskt när han talar om sitt kommande mästerverk på Stadsteaterns huvudscen.
“Astrid Lindgrens sagor och filmer gjorde ett outplånligt intryck på mig som barn. Speciellt min bror Lejonhjärta. Det är en tidlös och otroligt rörande berättelse, full av spänning, kärlek, sorg och lycka,” säger Höglund.
Äventyret med Korpu (Alexander Wendelin) och Joonatan (Mikko Kauppila) ger upphov till oändliga tolkningar. Brödernas heroiska resa från vardags-Helsingfors till de magiska världarna Nangijala och Nanglima väcker frågor om verklighet och drömmar, kärlek och död. Det finns många nivåer och några av pjäsens teman är tuffa, både för barn och vuxna. Lindgrens omfamnande, välbekanta och trygga uttryck under Höglunds varma och lekfulla ledning gör dock pjäsen lämplig för lågstadieelever.
Helt ny musik
Förvänta dig “klassisk Jakob Höglund”, alltså massor av musik, energi och koreografi. Texten i pjäsen baseras på traditionell dramatisering, som Rasmus Arikka har arbetat med för det moderna Finland och anpassat till en musikalisk form. Pjäsen innehåller helt nya kompositioner av den svenske kompositören Stefan Johansson. Kompositören säger att Min bror Lejonhjärta också är hennes eget favoritverk i Astrid Lindgrens produktion.
“Min mor läste den för mig om och om igen. Jag minns känslan av bottenlös spänning och, framför allt, den gränslösa kärleken mellan Joonatan och Korpu,” säger Johansson.
“Jag har alltid föreställt mig att historien var sann – att pojkarna verkligen reste mellan världar, och det är så jag bestämde mig för att närma mig det nu. Det är en stor ära för mig att få föra vidare berättelsen till nya generationer,” säger Johansson, som just själv har blivit pappa.
“Kompositionerna är moderna och ljudet är elektroniskt, vilket ger framförandet lätthet och lekfullhet, och samtidigt ger dig möjlighet att dyka ner i mörkret. Tillsammans med Senni Valtonens liveframträdande betonar låtarna karaktärernas personligheter och relationer med varandra, samt skapar en atmosfär och driver dramat framåt.”
Flermusikern Senni Valtonen kommer att spela omkring tjugo olika instrument under föreställningen.
Från skateparken till bergslandskapet samlar My Brother the Lion’s Heart också regissören Höglund och hans långvariga betrodda kostymdesigner Heidi Wikari igen. Paret arbetade tillsammans i flera år på många produktioner, tills teaterns stängning under coronaviruspandemin ledde till olika karriärer. Nu har samarbetet samma entusiasm och vision igen.
Precis som musiken är Wikaris kostymer en blandning mellan modern och traditionell estetik, där skateguards, hoodies och sneakers möter medeltida riddarkläder.
“Det är spännande att kunna omforma en så välkänd berättelse. Vi ville föra pjäsen till nutid och till dagens unga människor. Många har färdiga bilder av illustrationerna och filmerna i Lindgrens sagoböcker, vilket är trevligt att skaka om lite,” säger Wikar.
Vilma Mattilas robusta, roterande scenografi fungerar både som en urban skatepark och som ett sagolikt bergslandskap, och perspektiven varieras också genom dockor i olika storlekar designade av Heini Maaranen: soldater, vargar, harar, hästar, duvor och många andra detaljer i Nangijala väcks till liv med dockor. Maaranens minnen av Astrid Lindgrens broderliga historia är särskilt starka och personliga.
“Min relation med min bror Lionmind föddes som barn på ett sjukhus, där jag tillbringade långa perioder utan att få flytta. Jag har också en äldre bror, som jag beundrade mycket redan då. Så det är förståeligt att jag identifierade mig med historien om Korpus och Joonatan,” säger Maaranen. “Vid den tiden fanns det tid att föreställa sig. Vardagsföremål fick representera karaktärer ur berättelser, och med berättelsens kraft kunde jag på ett ögonblick lossa mig från sjukhussängen. Så var det också när jag först läste My Brother’s Lionheart.”
Magin i att spela tillsammans
“Jag kände aldrig behovet av att tro på Nangijala, utan istället på ett gemensamt äventyr. Dockteater ger en möjlighet att föreställa sig tillsammans, leka och prata om svåra ämnen på ett säkert sätt. Vi vet att en docka inte är levande, men när vi upplever dockteater tror vi på det tillsammans för ett ögonblick.”
“Hur vet man om döden? Eller producera den fruktansvärda Katla levande på scenen? Hur man gör docksoldaterna både hotfulla och så funktionella att skådespelaren kan slåss trovärdigt – men ändå på ett sätt som gör att barnet kan sova om nätterna utan rädsla,” funderar Maaranen.
I verket suddas gränserna mellan scenografi, kostymer, rekvisita, människor och dockor ut, skalor varierar och geometriska former blir levande. Det skymningslandskapet av sagor och verklighet förstärks av ljus och projektioner, som är resultatet av ett sömlöst samarbete mellan videodesignern Toni Haaranen och ljusdesignern William Iles.
Det kommer att bli en fantastisk teaterupplevelse som kommer att beröra och fängsla hela familjen.
Text Janne Strang