Musik och koreografi skapar kontrast och balans
När Lilla Teatern sätter upp Märta Tikkanens Men Can’t Be Raped blir det inte ett talspel i en klassisk version, utan ett verk med starka inslag av både musik och koreografi. Musik- och koreografiplaneringen är signerad av Robert Kock respektive Ulriikka Heikinheimo; Båda är också en del av skådespelarensemblen. De öppnar upp processen från repetition till premiär.
Robert Kock och Ulriikka Heikinheimo.
Det är en spännande utmaning att skapa musiken och koreografin för en ny dramatisering. Utgångspunkten är att skapa en förståelse för verket och en uppfattning om vilken form föreställningen kommer att ta. Kompositören Robert Kock tar pjäsens kontext och tidens anda som utgångspunkt och söker inspiration i 70-talets musik.
“Just nu försöker jag kasta ut idéer och hitta ett ljud,” säger Kock i mitten av maj, med ungefär två månader kvar tills repetitionerna börjar. Planen är att använda både färdig musik från 70-talet, under vilken pjäsen utspelar sig, och att komponera nytt material.
“Jag försöker hitta en ton som både kontrasterar och kompletterar retrokänslan. I detta skede är det viktigt att fatta beslut och samtidigt behålla flexibilitet för förändringar och justeringar som kan ske under repetitionsarbetet,” säger Kock.
För koreografen Ulriikka Heikinheimo är det viktigt att bekanta sig med ensemblen, regissören och musikmaterialet innan koreografin bestäms. Koreografin ska stödja berättelsen och interagera med musiken, även om det är viktigt att det verkligen känns naturligt för skådespelarna på scenen.
“I grund och botten är min uppgift att fundera på när och hur rörelse är nödvändig för berättelsen, hur rörelse kombineras med musik och hur det stärker en scen. Men det är också viktigt att se till att rörelsemönstren passar väl för de skådespelare som gestaltar dem.
Både musiken och koreografin är levande och formbara processer, och det händer ofta att justeringar måste göras under repetitionsarbetet när arbetsgruppen och pjäsen växer tillsammans. Det faktum att både Kock och Heikinheimo också är en del av ensemblen är en extra utmaning, eftersom det finns färre tillfällen att se repetitionerna utifrån. För Kock är det viktigt att planera så mycket som möjligt i förväg för att kunna koncentrera sig på skådespelarrollen under repetitionerna, medan Heikinheimo föredrar att arbeta med skådespeleri och koreografi samtidigt.
“Jag kan försöka planera allt till punkt och pricka, men det mesta kommer att ändras under repetitionerna,” säger Heikinheimo.
Kock och Heikinheimo är överens om att musiken och koreografin ska ge en kontrast till en pjäs som Men Can’t Be Raped.
“Som jag ser det har musiken i en teaterproduktion två huvudfunktioner: att tillföra ytterligare dimensioner till berättelsen och att förstärka eller vrida på det som händer på scenen. Teman i pjäsen kan vara tunga, men det betyder definitivt inte att musiken måste vara det. Kontraster är viktiga och intressanta,” säger Kock.
“Jag försöker närma mig materialet på ett experimentellt och lättsamt sätt. Visst, temat är allvarligt, men manuset är också luftigt och lekfullt. Ett tungt tema kräver lätthet i balansen,” håller Heikinheimo med.
Märta Tikkanens Men Can’t Be Raped har sin finska premiär på Lilla Teatern den 5 september 2020.
Text: Jonna Haikonen