Något nytt, något lånat och något blått
Utgångspunkter för scenografi
Evans värld består av hemmet, skolan – och internet. Hur skildrar man ett informationsnätverk på scenen, en plats som inte är en plats? Den virtuella gemenskapen finns på skärmarna, stora som små, fragmenterade i olika former, ovanför de fysiska händelserna på scenen. Skärmar är inbäddade i sidoväggarna och hela scenen kan täckas med en projicerad bild. Nätet omger huvudpersonen och alla människor hon interagerar med i berättelsen.
Vår huvudkaraktär är på scenen under nästan hela föreställningen. Där Shakespeare avslutade sina scener med sceninstruktionerna “lämna”, kan manusförfattarna till musikalen klippa från en scen till nästa, precis som i filmen. Föreställningen måste hålla sin rytm, så Evan måste ta sig från en situation till en annan med några steg på scenen. Därför är banan uppdelad i flera djupnivåer, där varje nivå kan representera sin egen plats i varje ögonblick i berättelsen. Platser kan glida in och ut runt Evan, och skådespelarens rörelser klipper berättelsen från en plats till en annan.
I grunden handlar Evan Hansens berättelse om bristen på möten mellan människor. På handlingsnivå utspelar sig handlingen i rummen i två hem och en skola. I scenografin är de flesta lokaler begränsade till realistiskt stora rum, trots att scenen är många gånger större. På detta sätt kan vi konstruera en bild där vi samtidigt kan se, till exempel, varje medlem av Murphy-familjen i sitt eget rum – ensam.
Verket har en orkester med åtta musiker. I musikaler är orkestern ofta helt dold för publikens blick i scenens grop. I detta verk ville jag att närvaron av en levande orkester skulle vara tydligt märkbar för publiken, och orkesterns placering på andra platser än i orkesterdiket styrdes också av praktiska faktorer från resten av repertoaren. Orkestern är placerad längst bak på scenen bakom en tyll. Gobelängtyll är ett gammalt teatertrick – när det belyses framifrån ser det ut som en sluten yta, när ljuset kommer bakifrån är det genomskinligt. Detta har gjort det möjligt för oss att bestämma under repetitionsperioden när orkestern ska vara på scenen och när den ska vara gömd.
Scenograf Antti Mattila